Mikael Kjellander vittnar om hur han fick arbeta enormt mycket mentalt för att klara utmaningen.
Trailoppet Kullamannen går över flera distanser och erbjuder verkligen en tuff utmaning för den som vill testa sina gränser. Mikael Kjellander, från Julita triathlon, har genomfört många Ironman tidigare och hade kommit till punkten där han ville se om han kunde klara den längsta distansen. Sagt och gjort. Anmälan till Kullamannens 16 mil långa banan mellan Höganäs och Båstad skickades in. I helgen genomfördes prövningen.
– Min tid i Ironman har legat runt nio timmar. Det här var något helt annat. Nästan ett helt dygn. Det var brutalt, det är inget snack om den saken, berättar Mikael Kjellander.
Klockan sex på kvällen i fredags inleddes loppet.
– Man börjar i mörker och sen var det tretton timmar löpning med pannlampa. Första delen bestod av två varv runt Kullaberg. Det var tufft. Det var inte bara att springa, det var mycket klättring också. På vissa ställen var det klippor man skulle upp för, fortsätter Mikael Kjellander.
Just vädret var ett orosmoln, både innan och under loppet.
– Man blev typ besatt av att kolla väderappar. Men det var en stor utmaning med blåsten. Det blåste upp till 22 sekundmeter.
När gryningen kom, vinden mojnade och solen steg kom välkommet hopp tillbaka i kroppen. Det behövdes efter dryga tio mil.
– Det blev en riktigt fin dag. Men utmattningen hade slagit till. Benen var rejält slitna och man började tvivla på sig själv. Kroppen började strejka. Varje steg kändes som knivar som skar. Tankarna om hur man skulle orka sex mil och dryga nio timmar till i tempot var tuffa. Det gällde verkligen att spela ut sina mentala kort, säger Mikael Kjellander.
Ett ögonblick från lördagen. Vinden hade mojnat, solens strålar värmde och mer än halva sträckan var avklarad.
Trots att varenda cell i hans kropp sa åt honom att sluta så fortsatte han. I Ängelholm fick han möjlighet till ett stopp i depån, för att lappa ihop de kroppsdelar som nötts ner.
– Det var den enda platsen där man fick tillgång till sin påse med packning. Jag var tvungen att ta hand om fötterna och fylla på med energi. Det är oundvikligt att få skavsår, så man får bara göra vad man kan för att hålla fötterna fräscha.
Hur gjorde du för att orka kämpa vidare?
– Jag fick bryta ner allt i mindre bitar. Kilometer för kilometer, steg för steg. Det här var en ny dimension. Jag fick uppleva utmattning på ett helt nytt sätt.
Som att 16 mil och mer än 23 timmar ute på banan inte var utmanande nog pressades det mentala till sitt yttersta på slutet. Två berg som skulle passeras följdes av att springa förbi mål – rakt ut i ingenstans.
– Man hör musik vid arenan, man ser nästan målet och då ska man springa förbi. Att fortsätta tre kilometer, för att sedan vända var en ganska utmanande stund, konstaterar Mikael Kjellander.
Under 23 timmar och 18 minuter kämpade Mikael Kjellander med den utmanande banan, som sträcker sig mellan Höganäs och Båstad.
Efter tio mil började kroppen säga ifrån, berättar Kjellander. Då var det sex mil kvar.
Men han klarade det. De sista metrarna innan mållinjen fyllde honom med de välbekanta känslorna som han alltid jagar. Vid målgång i Kullamannen får man ingen medalj, utan man får en speciell ring som sammansvetsar alla de som klarat den galna utmaningen.
– Då kommer belöningen, det man drivs av. Det är en fantastisk upplevelse. Familjen var där och jag fick bärga den åtråvärda Kullamannen-ringen, symbolen för loppet. Och jag fick äntligen stanna och sätta mig ner, säger Kjellander med ett skratt.
Mikael Kjellander visste att det skulle bli en enorm utmaning för honom. Han berättade inte för särskilt många att han skulle ge sig i kast med prövningen.
– Jag skulle utforska en ny gräns för vad som var möjligt och känslan var lite samma som inför min första Ironman. Jag höll låg profil och berättade inte ens för några av mina närmaste vänner. Jag var ändå osäker på hur det kunde gå. Och det beror nog på hur man är lagd, men hade det inte gått bra hade jag ingen större lust att berätta för alla om varför, säger han.
Här får Mikael Kjellander sin belöning efter målgång - den åtråvärda Kullamannen-ringen.
Pannlampan var en nödvändighet för att klara loppets inledande del.
Det blev tretton timmar löpning i mörker. Över berg, upp för klippor, ner för berg och genom vatten och lera.
Nu, några dagar efter loppet, berättar han att går runt med en blandning av lyckorus och smärta i varenda fiber i kroppen. Han tänker tillbaka på hur allt en gång startade. Hur han började med att fråga sig själv om han skulle klara fem kilometer löpning. Hur dessa kilometer blev en mil.
– Det började stegvis och jag vet att många söker sina egna utmaningar. Någonstans hoppas man ändå att man ska kunna inspirera andra att söka sina egna gränser.
Kan du berätta vad du känner nu?
– Det känns jättejättejättebra. Jag har ringen ligger på hyllan och kan titta på den och bara njuta av den. Det låter kanske lite larvigt, men det är en symbol och ett kvitto på att man överträffat sina egna förväntningar. Det känns jättebra. Sen får vi vad nästa grej blir, svarar han.
Kullamannen-ringen delas ut efter målgång i loppet. Om man måste bryta får man istället en teddybjörn.
Här är ringen som Mikael Kjellander kämpade så för.