Det har skrivits spaltmeter om de gyllene åren och de många duktiga spelarna som bildade det fantastiska KSK-laget. Många kan fortfarande räkna upp hela laguppställningen från då. Vilket visar på KSK:s storhet och även kanske det som pekar på lagets nedgång.
– Vi hade ett väldigt ungt lag, jag var bara 20 år 1969 och vi var många i samma ålder. Därför var det inte så konstigt att vi spelade med i stort sett samma lag under många år. Men vi har kritiserats för att vi höll fast vid samma lag en aning för länge och det kan jag till viss del hålla med om, säger Håkan Ohlsson och syftar på åren i slutet av 70-talet då laget inte nådde samma höga höjder som tidigare.
Hur kom det sig att ni blev så bra?
– V tränade hårt och år efter år hade vi fantastiskt bra juniorlag och en hel massa med pojklag, det var nog det viktigaste.
Ur de pojklagen slussades det sedan in spelare i A-laget och fick de inte plats i A-laget så var KSK:s reservlag så bra att de enligt många hade hävdat sig bra i högsta serien även de.
– Vi hade KSK, Värmbol, Hälleforsnäs i allsvenskan och så fanns Ändebol där och snuddade vid högsta serien, det var fantastiskt så stor bandyn var i Sörmland just då, säger han.
Att det blev bandy för Håkan Ohlsson var inte så konstigt.
– Jag har aldrig haft några idoler eller förebilder som vuxen, men som grabb var min stora idol Åke Jansson, men tyvärr bröt han benet och fick avbryta sin karriär just som min karriär började i A-laget. Jag gjorde min första A-lagsmatch 1966-67.
Vem är den bäste du spelat ihop med – och mot?
– Ojoj, det är många. Mikael Arvidsson i Villa blev man nästan förbannad på för att han var så duktig, skrattar Håkan. Men det finns många, Tobbe Ek, "Bempa", "Pinnen" Ramström, Håkan Sundin för att nämna några. Sedan fanns det ryssar som Plavunov, Plankov och Durakov som var otroliga skridskoåkare.
Tittar du på någon bandy idag?
– Inte mycket, det är nog två år sedan jag var på Backavallen. Jag gillar inte bandyn av idag och alla överlappningar och spela bakåt, jag gillar inte det. Vi spelade en roligare bandy, men det är förstås också beroende på att alla är bättre skridskoåkare idag och gör det svårare.
Men då, för nästan 50 år sedan, var det KSK som var steget före alla andra och det är Håkan Ohlsson fortfarande tacksam för.
– Det kommer fortfarande fram folk och vill prata bandy och undrar när jag ska göra comeback, skrattar 69-åringen som på sin tid gjorde 76 landskamper och blev Årets spelare i Sverige 1971–72.
Vi sitter och pratar i en dryg timme och minnena avlöser varandra och Håkan är generös att dela med sig av sina minnen.
– Vi bytte om under fotbollsläktaren och sedan gick man ner dit efter matchen. Men i paus satt vi huset som nu är rivet och hade vi vunnit då var det inga problem, då ville man ta promenaden ner till omklädningsrummet och bli omklappad och hyllad av publiken. Men hade vi fått stryk då satt man gärna kvar lite extra och väntade till folket hade gått hem, skrattar Håkan.
Det var bra spelare som tryckte på underifrån också, men det var inte alltid de fick chansen.
– Nej, jag håller med om att man nog höll kvar vid samma lag lite för länge och när man sedan började köpa in ryssar och finländare, då var man fel ute, tycker jag.
Hur bra var ert reservlag egentligen?
– Ja, säg det, det får vi aldrig reda på. Men ett kanonlag var det ju. De hade säkert klarat sig kvar i allsvenskan.
Tränade ni annorlunda?
– På den tiden var vi nog steget före de andra. Men taktiskt var det inte så avancerat, vi hade ju Östen Ronvall och han var mer som en iller som jagade oss i elljusspåret. Han dök upp både här och där för att vi inte skulle maska. Vi tränade tre gånger i veckan och sedan hade vi "gymnast-Bullen", vi körde en kväll i veckan riktigt hårda gympass.
Du spelade fotboll också, hur gick det att kombinera?
– Säsongen tog ju slut och då var det slut. Nu tar ju säsongerna aldrig slut, varken fotboll eller bandy. Det går en vecka sen är de i gång igen, det är lite sjukt, tycker jag. Därför gick det att kombinera. Sedan hade jag jobb och gick upp vid halv 6, jobbade till 16–17 och sen direkt till träningen. Men det var inga problem.
När gjorde du din första A-lagsmatch?
– Tror det var 66–67 någon gång, men då hade Åke Jansson lagt av och det var synd för när jag var grabb var han lite av min idol och det hade varit kul att få spela ihop med Åke.
Ni vann 1969, 1970, 1972, men vad hände 1971?
– Det vet jag inte, det kommer jag inte ihåg. Vi var nog med i slutspelet, men hur det gick det har jag förträngt.
Bandyhall i Katrineholm?
– Jag vet inte om jag tror på det, bandyn är ju ärligt talat lite på nedgång i alla fall i våra regioner och jag vet inte om en hall är lösningen. Skulle det byggas så skulle det i så fall vara en multihall, för konserter och liknande, men frågan är om inte Katrineholm är för litet för det. Skulle det ha gjorts, skulle det ha gjorts för 30 år sen, då kanske KSK skulle ha varit med i toppen fortfarande?
KSK? Inte KVBS?
– Ja, jag tycker den här sammanslagningen var sorglig, riktigt sorglig. Man sålde själen och lade ner ett av de bästa varumärken vi haft. Man kunde väl ha låtit KSK haft kvar bandyn och låtit Värmbol ta hand om fotbollen.