Året var 2012 när Vedran Benca och Sandra Lifvakt efter att ha känt varandra ett tag genom fotbollen började skriva med varandra. Meddelandena ledde så småningom till träffar och i augusti bestämde de sig för att de skulle vara ett par.
– Jag kommer ihåg den dagen. Jag skulle spela borta, i Visby. Innan jag åkte bestämde vi oss för att vi var ett par. Vi matchen med 2–1, tror jag. Det var mycket känslor i kroppen då, berättar Vedran Benca.
Efter det gick allt snabbt. Sandra Lifvakt, som då bodde i Flen, började träna lite smått med DFK Värmbol under hösten och till våren blev hon klar för klubben. Samtidigt skaffade paret sitt första gemensamma boende i mars 2013. Att de båda haft fotbollen som ett brinnande intresse ser de bara som en fördel.
– Jag tror inte att någon som aldrig ägnat sig åt något på det här sättet hade förstått varför man vill träna med laget, varför det är så viktigt. Jag peppar Vedran att träna, för jag vet att han behöver det och mår bra av det, berättar Sandra.
Hon är själv uppvuxen i en fotbollsfamilj och inledde karriären med pojkarna i Brukets blå, Hälleforsnäs. Men hennes träningsfilosofi skiljer sig markant från Vedrans.
– Jag har jättesvårt att träna på egen hand. Jag avskyr verkligen försäsongsträning, att springa själv eller att gymma. Men ge mig ett lag och någon som skriker vad jag ska göra, så gör jag det, säger han.
– För mig är träningen det allra bästa. Jag älskar att springa, gymma och köra gruppträning – fotbollen är sjukt rolig också, med laget och allt, men träningen är det bästa för mig, säger Sandra, som tidigt i fotbollskarriären slet av båda korsbanden vid olika tillfällen och som lagt mycket tid på både rehab och prehab.
Just förebyggande träning och återhämtning blir ofta en diskussion hemma hos paret, även om Lifvakt är utbildad sjukgymnast.
– Jag vet egentligen att hon har rätt. Men vi båda gillar att ha rätt, erkänner Vedran.
– Vi är väldigt lika. Båda är envisa, sociala och väldigt tävlingsinriktade. Vi spelar inga spel hemma, för husfridens skull. Våra värderingar är också väldigt lika, vilket man märkt extra tydligt nu när vi blivit föräldrar, säger Vedran.
Den 24 januari 2017 föddes Alicia och föräldraskapet har tagit parets relation, och livet, till nya nivåer.
– Det är som alla säger, man har aldrig älskat någon lika mycket som man älskar sitt barn, säger Sandra.
– Man har verkligen förändrats inombords. Fått ett annat perspektiv, andra prioriteringar. Samtidigt har jag aldrig känt mig så sårbar, säger Vedran.
För paret har mottot varit att fortsätta göra samma saker som innan de blev föräldrar, så snart ettåriga Alicia har sett otaliga fotbollsmatcher, en hel del innebandy och till och med lite bandy.
– Hennes tredje ord blev "heja, heja", skrattar Sandra.
Och hejaropen kommer allt som oftast när Alicia ser den blåa färgen som kännetecknar både Värmbols FC och DFK Värmbol.