Tjejlaget började träna och låg väl runt 12–13 stycken första tiden. Nu går laget in på fjärde säsongen och har närmare 20 spelare i truppen.
– Anledningen till att jag drog i gång det här var ju först och främst för att det inte fanns något flicklag – det var ju bara pojkar som spelade innebandy. Det fanns väl två– tre tjejer som spelade med pojkarna.
– Några har slutat och några har tillkommit, men de flesta har fortsatt och varit med från början, säger Cecilia Blixt, som i dag har mellandottern i laget.
Men det var äldsta dottern som fick Cecilia Blixt att engagera sig i innebandyn.
– Hon kunde inte riktigt bestämma sig för vad hon ville göra, men kom på till slut att hon ville testa innebandy. Och då tänkte jag att jag får väl dra i gång ett lag. Andra dottern nappade också direkt så vi skrev på Facebook att vi skulle starta ett lag.
– Jag var ju lite osäker när jag drog i gång det här. Jag visste inte hur stort intresset skulle vara.
I dag är Cecilia Blixt tränare tillsammans med Jens Håkansson, som också har en dotter i laget och klev in som tränare för ett år sedan. I ledarstaben finns även lagledaren Angelica Svedberg.
– Hon är en klippa och sköter allt pappersarbete – fixar körschema och ser till att kiosken fungerar, säger Cecilia Blixt.
– Det gör att vi kan koncentrera oss mer på träningarna.
Där är det Jens Håkansson som oftast sköter övningarna och så under passen.
– Jag är tränare också, men har väl mer tagit rollen att finnas där för flickorna. Det är ju inte lätt med tonåringar, så det behövs nog en liten "mamma" som kan hjälpa till och styra lite.
Och det blir åtskilliga timmar i veckan som får vikas åt innebandyklubben.
– Man måste älska innebandy. Vi tränar två gånger i vecka och så är det match varje helg och mellan träningarna pratar jag med den andre tränaren väldigt mycket och diskuterar träningarna.
– Det är ingenting man hoppar in på för att man kände att man hade en stund över.
Precis som i många andra föreningar råder det inget överflöd direkt på tränare och ledare.
– Man får ju inte betalt för det här, man får göra det på fritiden. Och man gör det för att man brinner för innebandyn och för att det är roligt, säger Cecilia Blixt.
Hon påpekar också att laget har ett speciellt motto:
– Det viktigaste med innebandyn är ju att det är roligt. Visst, det är en sport och man kör matcher och det är allvar emellanåt. Men mottot för det här laget är att vi ska ha kul. Tycker man inte det är kul längre ska man inte hålla på.
Cecilia Blixt har svårt att se att hon skulle lämna gänget även om hon själv inte skulle ha några egna barn i laget.
– Just nu känner jag att alla är mina barn. Det är mina flickor allihop och jag skulle aldrig lämna dem.
– Jag har ju varit med från början och sett dem utvecklas. Vissa hade ju aldrig spelat innebandy tidigare och nu spelar de i en serie några år senare. Det är rätt imponerande tycker jag.
– De flesta kommer också till varje träning – det är sällan som någon hoppar över. Väldigt stor uppslutning på träningarna och det är jätteroligt, säger "innebandymorsan" Cecilia Blixt.