P-G Arvidsson är ett namn som ofta kommer upp i sammanhang som har med fotboll och ungdomar att göra. Senast i KK hans namn nämndes var i samband med att Jonas Nilsson på Sisu tyckte att P-G skulle vara en alldeles utmärkt person att leda en klubblös fotbollsskola för barn upp till 7 år.
Är det något du skulle kunna tänka dig?
– Absolut! Killar och tjejer ska beredas möjlighet att spela fotboll och att de får spela där de bor är viktigt. Då är det inte viktigt vilken klubb man spelar för, bara man får spela i närheten av hemmet.
Då pratar vi eftermiddagsverksamhet, var hittar man ledare till det?
– Det finns möjligheter för klubbar att söka bidrag för att avlöna en ledare några timmar i veckan.
Är det här något som skulle kunna dras igång redan till sommaren?
– Nja, hade vi kommit igång lite tidigare, så kanske. Men vi är lite sent ute.
Det här får mig att tänka på Kifs stadsdelsbasket?
– Ja visst, Kif är ett föredöme i det fallet, de gör ett jättebra jobb och det är dit vi har tittat, absolut.
Supersportis är ett annat av P-G:s skötebarn. Tillsammans med driftige Jonas Nilsson har de båda entusiasterna funderat fram ett koncept som började i höstas. Det hela går ut på att få barn att prova på så många olika idrotter som möjligt.
De hade hoppats på att kunna locka till sig ett 30-tal barn, men så här långt har det varit närmare ett 70-tal barn totalt sett.
I Duveholmshallen har man bokat en timme i en hall och på den timmen hinner man avverka tre idrotter på 3x20 minuter. Och det kan vara basket, fotboll, handboll, volleyboll, innebandy och så vidare.
– Men det roliga behöver inte vara så överorganiserat. I julas rullade vi ut omkring 200 bollar i olika storlekar över hela hallen. Jäklar vad roligt ungarna hade, så det behöver inte vara så märkvärdigt.
En annan sak P-G värnar om är att ta tillvara de unga ledarna, eftersom de ofta har den allra bästa kontakten med de lite mindre barnen.
– Sedan kan det behövas en äldre som har den övergripande kollen, men flera av mina 12-åringar gör fantastiska insatser som ledare för 5–6-åringar, berömmer han.
Som synes är det en engagerad ungdomsledare både på jobbet och på fritiden.
Blir du aldrig trött på ungarna?
– Jo, visst blir jag det ibland, det måste jag väl erkänna, men då åker jag till Italien och tittar på mitt AS Roma.
För P-G är en äkta romanista, det vill säga ett fans till toppklubben AS Roma. Och på frågan om hur många gånger han har varit i Rom, då blir han för första gången svarslös och tyst – ett tag.
– Jag åker dit så ofta jag kan, så det kanske har blivit ett 50-tal tillfällen, jag vet inte. Jag lever ensam och har vuxna och utflugna barn så jag styr över min egen tid, det är väldigt skönt.
Just den egna tiden är något mycket värdefullt för P-G som inte är en fotbollsnörd trots all fotboll som ändå fyller en stor del av hans vardag.
– Nej, jag har många andra intressen. Att titta på Roms broar kan jag ägna flera dagar åt. Ingen bro ser likadan ut på andra sidan och ingen bro är lik den andra.
Och det är med att bygga broar är ju också något som är symboliskt för humanisten P-G Arvidsson.
– Det är ju lite grann som livet självt. Man bygger broar mellan människor och platser och det är någonting jag gillar.
Några ord som återkommer ofta när man pratar med P-G Arvidsson är lärande och att ha kul.
– Jag skulle önska att alla föräldrar frågade sina barn efter en match eller träning: "Har du haft kul?". I stället för "Hur många mål gjorde du?", eller "Vann ni?".
Hur var du själv som fotbollsspelare, hade du kul?
– Ja, jag hade väldigt kul när jag spelade, men jag var inte speciellt bra. Min största idrottsliga merit är när vi i Scoutkåren slog ut Grytgöl i KK-cupen...
Som tränare fick han sparken från Ändebol 1982 efter några matcher, sedan har han varit tränare i Kif och på senare år hjälptränare till Tony Lundqvist i Värmbols FC.
En annan sida som inte är så väl känd hos honom är hans skrivarådra.
– Jag tycker väldigt mycket om att skriva. Dikter och små berättelser, till skolavslutningar, födelsedagar och sånt. Sedan skrev jag sagor till mina barn och barnbarn. Speciellt den om familjen Magdenplutt tyckte mina döttrar väldigt mycket om.
Vinner han några miljoner, som vi frågar om här intill, då kan vi nog vara säkra på att det ganska snart sitter en P-G Arvidsson på ett fik i centrala Rom och filar på en dikt, eller kanske en saga till barnbarnen. Allt i väntan på att klockan ska bli så mycket att han kan börja gå mot Olympiastadion där Roma snart spelar hemmamatch.
Då trivs P-G och har kul – för det är ju det som är det viktigaste av allt.