Företag bör kunna skydda sig mot osanna medieuppgifter

Vad får medier publicera?

Vad får medier publicera?

Foto: Helena Landstedt/TT

Replik2021-08-24 18:41
Det här är en replik. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Åke Wredén försöker i en ledartext (21/8) ta heder och ära av Näringslivets medieinstitut och dess tidigare medarbetare Carl-Vincent Reimers, genom att påstå att vi går den ”radikala ytterhögerns” ärenden. 

För Näringslivets medieinstitut är det självklart att journalistiken, även inom public service, ska stå oberoende. Av det skälet förordar jag exempelvis att svenska myndigheter ska sluta granska och döma journalistiken i exempelvis Sveriges Radio och Sveriges Television, som sker i dag i Granskningsnämnden för radio och tv. Den verksamheten bör upphöra.

Det är lika självklart att staten måste sätta upp ramarna för verksamheten, exempelvis den budget som gälla. Det är inget nytt, det görs med jämna mellanrum och staten ger mer eller mindre ingripande instruktioner i sändningstillstånden. Det är självklart en legitim diskussion på vilken nivå de här ramarna ska läggas och hur de ska följas upp, med exempelvis revisorer. Ramarna ska så lite som möjligt ingripa i journalistiken, men att avstå från att slå fast dem vore inte rimligt.

När det gäller företagens möjligheter att värna sig mot osanna och skadliga uppgifter som publiceras kan jag bara konstatera att det är en självklarhet i de flesta jämförbara länder, med väl så stark pressfrihet som Sverige. I exempelvis Norge, som har högre pressfrihet än Sverige, har företagen en möjlighet att protestera när medier i undantagsfall går över gränsen för det acceptabla. I Sverige är företagens möjligheter i det närmaste obefintliga.

Carl-Vincent Reimers är för övrigt en förträfflig person med en grundmurad liberal övertygelse. Att påstå något annat är nonsens. 

Mats Olin
Chef Näringslivets Medieinstitut

SVAR: Länderna utan tryckfrihetsförordning, där nyhetsförmedling, kultur och samhällsdebatt har svagt rättsligt skydd, är många. Men de är inga föredömen. Svensk tryckfrihet har sin styrka just i väl genomtänkta regler som skyddar mot angrepp, från statsmakt och annat håll. Dit hör att juridiska personer, bolag, intresseorganisationer och andra partsintressen, inte kan väcka åtal och processa om skadestånd för förtal. 

I många fria länder är det större hotet mot det fria ordet inte staten, men däremot skadeståndsadvokater, betalda av intressen som förfogar över mycket pengar och vill inskränka insyn och slippa publicitet. För sådana metoder skulle utrymme skapas med den försvagning av svensk grundlag som Mats Olin kampanjar för.

Institutet gör det seriösa näringslivet en beklaglig otjänst. Förtroendet för affärsliv och finansiella marknader stärks av transparens och tryckfrihet, som kan förebygga och avslöja avarter. Detta motverkas om de som vill ha tystnad kan få obekväma tidningar att arbeta under hot om skadestånd och dryga advokatarvoden. De internationella exemplen på detta är många.

Vad gäller Sveriges Radio och Sveriges Television är de omdiskuterade ”revisorer” som finns i ett M-förslag inte vanliga revisorer utan något som kan missbrukas för att utifrån sätta in politiska överrockar på företagens redaktionella ledningar.

Åke Wredén