Katrineholms-Kurirens förra chefredaktör och vd Elisabet Bäck har sedan dess långsamt tagit sig tillbaka till ett normalt liv, men det är inte detsamma som det som var.
– Jag accepterar väl att jag blev sjuk och att mitt liv inte är som det var innan. I det livet jag lever nu så har jag ett bra liv, väldigt olikt hur det var; det förändrades ju över en natt. Det har nästan tagit ett och ett halvt år att acceptera det och bli tillfreds med hur jag har det nu, säger hon.
Hon och maken Lennart bor i sin lägenhet i Västerås. De reser en del och tillbringar också mycket tid i Bohuslän där Elisabet Bäck är hemma. I det lilla fiskesamhället Stocken har hon flera nära omkring sig.
– Stocken har alltid varit en viktig plats i mitt liv.
I sitt yrkesliv har Elisabet Bäck presterat, presterat mera och aldrig stannat upp. Dagen innan hon till sist kom till sjukhuset i Västerås märkte hennes man att hon inte var sig lik. Men hon åkte till jobbet nästa dag. Hade ett byggmöte, sedan ytterligare ett möte.
– Så kom tidningen Journalisten och gjorde reportage om oss. Det gick bra.
Mitt i detta googlade hon på stroke. När koncernchefen kom och frågade "har du tid ett tag?" sa hon nej.
– Han tyckte säkert att det var konstigt. Efter det kände jag att jag måste åka hem. Jag tog tåget från Katrineholm klockan tre och ringde till Lennart och sa "jag mår inte bra". Jag skulle egentligen på ett möte i Eskilstuna halv fem.
Hon ringde till sin vårdcentral, men fick försöka flera gånger innan hon lyckades knappa in sitt personnummer och göra knappval för att komma fram.
– Jag sa till sköterskan "jag tror jag har fått en stroke". "Jag skickar en ambulans", sa hon. Men jag sa nej, jag var så rädd att det skulle bli så mycket uppståndelse.
Maken tog henne till sjukhuset. Det visade sig att hon fått en hjärninfarkt.
– Jag kunde inte tala mer än några ord åt gången. Efter ett dygn blev jag sned i munnen, hade svårt för att tala, kunde inte lyfta armen.
Efter fem dagar fick hon lämna sjukhuset.
– Jag var inte rullstolsburen, och så hade jag ju Lennart, så jag fick åka hem.
Vägen tillbaka började.
Hon sov mycket. Fick höra "ta det lugnt, det kommer att ta tid".
– Det gick kanske två månader. Då började det komma ikapp mig att mitt liv skulle förändras.
Hon mådde sämre och sämre psykiskt. Grät mycket. Fick en panikångestattack då hon var övertygad om att hon höll på att få en stroke till.
– Sjukdomen och stroken har lärt mig att få en större förståelse för andra som har problem. Jag är mer ödmjuk nu.
Elisabet Bäck har haft god hjälp av hjärnteamet i Västerås. Läkare, kurator, logoped, arbetsterapeut och fysioterapeut har gett stöd i hennes rehabilitering. Det har varit mycket betydelsefullt. I oktober, november och december förra året arbetstränade hon på Eskilstuna-Kuriren, där det var meningen att hon skulle bli chefredaktör. Läkaren avbröt arbetsträningen, och Elisabet Bäck är fortfarande helt sjukskriven.
På frågan vad hon tänker om att jobba igen säger hon:
– Jag tror inte jag kommer tillbaka som chefredaktör. Men jag skriver lite grann, säger hon och visar en text.
Det är inledningen till ett Sommarprogram, rader som omedelbart fångar intresset.
– Jag började på ett program för radion. Jag tänker att det är bra för andra i min situation att se att det går att komma tillbaka till ett bra liv.
Än har hon inte orkat slutföra sitt manus, bara börjat. Hjärntröttheten är det värsta, säger hon.
Hon beskriver psykiska svackor, flygrädsla (som hon aldrig haft förut), och existentiella grubblerier som hon måst bemästra på vägen tillbaka till livet. Kloka människor som sagt saker som hjälpt henne, som "Det var inte din tur. Du måste fortsätta leva."
– Såna små, små grejer, det betyder så mycket.
Hennes envishet har tagit henne framåt, som så många gånger i yrkeslivet. På flera tidningar var hon den första kvinnliga chefredaktören.
– Jag har jobbat i helsike för mycket. John är uppvuxen med en mamma som varit i karriären.
Det starka drivet att prestera beror kanske på ett bekräftelsebehov, funderar hon.
– Prestera bättre, vinna prestige, alltid vara bäst i klassen. Jag har fått bekräftelse. Jag har haft ett rikt liv, ett rikt yrkesliv, jätte-, jättebra. Jag skulle velat hålla på ett tag till. Men branschen är ju ingen dans på rosor.
På frågan hur hon ser på sin tid på Katrineholms-Kuriren, säger hon:
– Förutsättningarna när jag började var inte så goda, för vi låg långt efter utvecklingsmässigt och vi hade ett helsike med ekonomin, och i olika sammanhang diskuterades tidningens framtid. Men vi gjorde så mycket och hade så kul medan vi höll på, det gjorde att vi övertygade styrelsen gång på gång att vi skulle få fortsätta.
Än är KK kvar. Elisabet Bäck säger att hon tror på lokaljournalistiken.
Själv har hon tid att läsa mycket nu. Hon promenerar, och övar både hjärna och motorik genom att brodera, för närvarande älsklingsmotivet fjärilar.
Att hon varit i dödens närhet är en djupt berörande insikt.
– Jag har varit där och knackat. Det är det som har känts svårast.