Boende i glesbygd betalar i snitt högre kommunalskatt än storstadsbor, samtidigt som de får mindre offentlig service. Det beror inte på att landsbygdspolitiker generellt är sämre på att prioritera och hushålla med resurser, utan på att villkoren i Sveriges 290 kommuner ser väldigt olika ut.
Exempelvis bor det över 5000 invånare per kvadratkilometer i Stockholms kommun, medan det på andra håll är färre än en person på lika stor yta. Det säger sig själv att avstånden mellan invånarna påverkar kostnader för välfärdstjänster och det blir dyrare när stordriftsfördelarna uteblir.
Men att en del av problemet är att de som betalar högst kommunalskatt inte känner att de får valuta för pengarna, betyder inte att lösningen är ännu ett avdrag. Detta trots att inget problem tycks vara för stort eller för litet för att kunna justeras med just riktade skattesänkningar när Centerpartiet får välja ur den politiska verktygslådan. Bara under den senaste veckan har partiet föreslagit kompetensavdrag, ”spara vatten”-avdrag samt ett skatteavdrag på cirka 1 650 kronor per år, eller 137 kronor i månaden, för de som bor i de 80 mest utsatta kommunerna i norra och västra Sverige.
Enligt partiledare Annie Lööf är det sista avdraget ”en viktig landsbygdssatsning för att minska den orättvisa skatteklyftan mellan stad och land”. Men det är det inte alls.
En riktad skattesänkning kommer inte att ändra någonting i sak för landsbygdsbor som är förbannade över att det offentliga inte levererar den service som de anser sig ha rätt till. Det går inte att köpa högre personaltäthet på äldreboendet, bättre grundskola till barnen, att polisen finns nära eller att posten åter börjar delas ut i området för en dryg hundralapp i månaden.
I praktiken är det få som kommer att sänka sina förväntningar på förskolan, sjukvården och vägunderhållet när skatten sänks, och om det står mellan 1 650 kronor mer i plånboken och ökad eller bibehållen kvalitet på välfärden, väljer de flesta det senare. Ifall målet är att sluta klyftan mellan stad och land hade därför 1,35 miljarder kronor, som skatteintäkterna minskar med när avdraget införs vid årsskiftet, gjort större nytta i form av höjda statsbidrag, exempelvis för att täcka framtidens ökade kostnader för äldreomsorg.
Därmed inte sagt att dagens modell, där det skiljer nästan sex kronor i kommunalskatt per intjänad hundralapp mellan kommunen som ligger högst (Dorotea) respektive lägst (Österåker), håller i längden. Och det förslag på ändringar i kostnadsutjämningssystemet, som regeringen nyligen lämnade på remiss till Lagrådet, kommer inte att räcka.
Som Sveriges Kommuner och Landstings ordförande Anders Knape skrev i Expressen i slutet av augusti, är huvudproblemet inte hur resurserna fördelas, utan att det behövs mer resurser in i systemet, vilket i praktiken handlar om ökade generella statsbidrag eller att kommunerna blir av med uppdrag utan att få mindre pengar. De åtgärderna, kanske i kombination, är det mest träffsäkra sättet att hindra kommuner och regioner från att finansiera ökade kostnader för äldreomsorg och sjukvård med att successivt pressa upp inkomstskatten.
Men – och det är lätt att glömma i debatten: Landsbygdens nedåtgående spiral kommer inte att vända automatiskt, om man så lyckas placera både kommunalskatten och den offentliga servicen på storstädernas nivå. Problemet är inte bara att ett krympande antal människor betalar skatt och ska ha välfärdstjänster. Problemet är att det är få människor i omgivningen över huvud taget.
När antalet som exempelvis handlar, äter, klipper håret, tankar bilen och går på bio inte är särskilt många, krymper kundunderlaget och därmed förutsättningarna för att driva affärer, kaféer, restauranger, serviceinrättningar och kulturinstitutioner. Då tvingas företagare efter företagare att lägga ner sin verksamhet, vilket gör platsen mindre attraktiv att bo på, varpå framför allt yngre väljer att flytta till stora och medelstora städer. Inte bara för att möjligheterna att skaffa sig en utbildning och senare ett jobb som matchar utbildningen är större där, utan just för att de vill ta del av den variation av livsstilar och det kulturutbud som uppstår när många människor är i rörelse.
Den sortens folkmyller går inte att köpa för den riktade skattesättningen, vilket Jörgen Persson (S), ordförande i kommunstyrelsen i jämtländska Bräcke, satte fingret på när han intervjuades av Expressen. Han konstaterade krasst att 137 kronor räcker till en pizza: "Det hade kanske varit trevligt – om våra medborgare hade haft en pizzeria att gå till. Men den servicen är borta sedan länge, som så mycket annat".
Uttalandet visar varför den som menar allvar med sloganen att hela Sverige ska leva, inte kan nöja sig med att diskutera inkomstskatter och lägsta acceptabla nivå på offentlig service. Den måste även ha en idé om hur Bräcke ska få en pizzeria.