Ledare Kriser och yttre hot kan ena en nation. Inte för att alla plötsligt tycker lika, utan för att det finns ett problem som är överordnat alla andra problem, som måste hanteras.

Därför var det rätt av SVT att erbjuda statsminister Stefan Löfven (S) att hålla ett tal till nationen på söndagskvällen.

 

Där betonade han dels stundens allvar: "Det kommer några få avgörande stunder i livet då du måste göra uppoffringar, inte bara för din egen skull, utan också för att ta ansvar för din omgivning, för dina medmänniskor och för vårt land. Den stunden är nu." 

Men han sa också att det här är någonting vi ska klara tillsammans. "Vi möter krisen som ETT samhälle". "Ingen människa står ensam inför denna kris." "När det är som tuffast, då är vår sammanhållning som starkast."

 

Det är fina ord, som markerar att vi befinner oss i en helt ny situation. Men det är också ord som förpliktigar.

För sammanhållning handlar inte bara om att alla måste ta ett personligt ansvar, vara hemma vid minsta symptom och avstå från fysiska kontakter. Det handlar även om att dela på den ekonomiska smällen. 

 

Efter statsministerns tal visade SVT:s Agenda ett inslag om timanställda i restaurangbranschen som inte får fler arbetspass och därför står utan inkomst eftersom de inte är med i a-kassan. Mindre än 24 timmar senare meddelade Arbetsförmedlingen att drygt 13 000 personer har varslats om uppsägning på grund av corona bara under den senaste veckan och fler kommer det att bli.

Om Stefan Löfven menar allvar med att vi ska möta det här som "ett samhälle", där vi gör uppoffringar för varandra, måste det även gälla fördelningen av resurser och risker. Det är orimligt att småföretagare och människor med osäkra anställningar och lägre löner i servicebranschen, solidariskt ska acceptera uteblivna inkomster och konkurser, medan exempelvis Volvo planerar att dela ut nästan tolv miljarder kronor till aktieägarna samtidigt som de permitterat sina anställda med ekonomiskt stöd av staten.

 

Att försöka hålla både företag och individer flytande medan krisen är som värst, handlar dock inte bara om solidaritet. Det handlar lika mycket om vilket Sverige vi vill leva i om ett år.

Ju färre konkurser och uppsägningar, desto fortare kommer samhället att kunna fungera normalt, med möjlighet till shopping och nöjen, resor och kultur, och – inte minst – skolor, förskolor, sjukvård och äldreomsorg som har råd med samma kvalitet och bemanning som före coronakrisen.

 

För att nå dit finns det redan flera förslag på åtgärder, från politiker, akademiker och intresseorganisationer. 

Som att staten ska täcka en högre andel av lönekostnaderna. Införa en konkurs-amnesti. Underlätta för företag att vila medan ägaren får a-kassa. Efterskänka skatter, moms och arbetsgivaravgifter för besöksnäringen. Att staten tar hälften av vårens hyreskostnader för hotell, restauranger och butiker. Allt detta kan kräva, beroende på hur länge krisen varar, att statens totala skatteuttag måste höjas.

 

Inget av det här kommer att göra att allt blir precis som förr när antalet smittade väl har börjat minska drastiskt. Men som Thomas Olofsson med erfarenhet från finansdepartementet och Riksgälden uttryckte saken, borde vi kunna se en relativt stark återhämtning om produktionsapparaten finns kvar. Därför gäller det att bita ihop så länge det varar. (DN, 16/3)

Eller som en frisör nyligen skrev till sina kunder: Ni kommer vilja ha oss kvar när denna kris är över.