Ett problem med diskussionen om flyktingpolitik är det osakliga bruset, som även förekommer på vällästa ledarsidor. Som i Svenska Dagbladet i helgen där kollegan Ivar Arpi tog till orda. Han argumenterar för att personer som har fått asyl i Sverige som huvudregel bör återvända till sina ursprungsländer när det är tillräckligt säkert där.
Det som påkallar frågan är bland annat Migrationsverkets nya rättsliga ställningstagande om Syrien. Myndigheten anser att säkerhetssituationen i landet har förbättrats. Risken för var och en att drabbas av urskillningslöst våld råder inte längre i hela landet, enligt myndigheten. Därför kommer Migrationsverket framöver, om de asylsökande hör hemma i vissa syriska provinser, att göra individuella prövningar av deras utsatthet och personliga förhållanden för att bedöma om asyl ska beviljas.
Men det gäller bara nya ansökningar. De som redan har fått asyl och tillfälligt uppehållstillstånd påverkas inte av denna förändring när de ansöker om förlängning.
Arpi finner det ”märkligt” och lämnar saken därhän, i stället för att förhålla sig till den förklaring som Migrationsverket ger både i själva rättsliga ställningstagandetoch i en fråga-svar-del på hemsidan. Reglerna grundas i EU-lagstiftning som säger att den som fått asyl och tillfälligt uppehållstillstånd behåller det om inte omständigheterna i det land som personen har flytt från har ändrats ”väsentligt och varaktigt”. Så har inte skett, anser Migrationsverket, och säger också att det fortsatt råder inre väpnad konflikt i alla landets provinser förutom en.
En annan fråga är förstås vad som vore humant och smart av andra skäl, som integration. Hur pass angelägen blir en flykting att etablera sig i det nya landet med utvisningshotet hängande över sig? Om något är märkligt, för att använda Arpis formulering, är det att samma personer som i flera år har ropat ”misslyckad integration” tar så lätt på detta.
Allvarligare är dock att Arpi vilseleder och påstår saker som inte stämmer.
”Sammanlagt blir det över 300 000 asylsökande och anhöriga som väntas komma till Sverige fram till 2022. Det är nästan ett helt Malmö på fyra år. Två Örebro, fem Östersund eller sex Borlänge. På fyra år”, skriver Arpi.
Formuleringen om Malmö, Örebro, Östersund och Borlänge finns även i textens ingress, men där omskrivet till ”prognosen om asyl- och anhöriginvandringen”. Det är en försåtlig glidning som inte gör skillnad mellan den som får stanna i Sverige och den som får avslag.
Men även totalsiffran är fel. Migrationsverkets prognos talar om 306 000 asylsökande och anhöriga de närmaste fyra åren. Men, som tidigare påpekats här, är 54 000 av dem personer som redan har fått tillfälligt uppehållstillstånd och ansöker om förlängning.
Inte heller alla de återstående 252 000 kommer till Sverige och söker, eftersom en stor del av dem är anhöriga som lämnar in ansökan och väntar på beslut utomlands.
Om ambitionen är att analysera Sveriges flyktingmottagande, och inte bara att vifta med stora siffror, måste fokus ligga på just mottagande. Migrationsverkets fyraårsprognos anger antalet kommunmottagna flyktingar och deras anhöriga till omkring 22 000 per år. Det är en historiskt normal nivå.