Ledare Alla politiker borde göra löpsedelstestet. Alltså fundera på om de vill se en viss handling tillsammans med sitt eget namn kavlas ut över Sverige. Det ska göras innan de skriver något på Facebook, försöker sig på ett tveksamt skatteavdrag, skickar in kvitton för resor eller lyfter ett arvode utan att lyfta ett finger för medborgarnas bästa.

Är svaret nej: avstå från handlingen.

Det handlar inte om att slippa löpa gatlopp, pudla eller avgå, utan om att visa respekt för uppdraget. Och, i de fall pengar är inblandade, om att visa respekt för att varje krona kommer från skattebetalarna.

Men det handlar också om att visa respekt gentemot sina cirka 40 000 politikerkollegor, som har uppdrag i kommuner och regioner. I regel utan att få särskilt mycket tillbaka i vare sig ersättning eller ryggdunkar, vilket leder till att många tröttnar.

Ta Linus Larsson, tidigare kommunfullmäktigeledamot för Miljöpartiet i Vingåker. Han motiverar bland annat avhoppet med att uppdraget som kommunpolitiker är väldigt otacksamt: ”Man lägger ner ganska mycket tid och energi och man får skit från alla håll, framför allt sociala medier, och det är ganska trist,” säger han till Ekot (12/9).

För att använda en gammal klyscha är det fritidspolitiker som Linus Larsson som är basen i vårt demokratiska system. Därför är det problematiskt att nästan 6 procent av kommunfullmäktigeledmöterna har hoppat av sedan valet, enligt Ekots undersökning. Inte minst eftersom många partier har svårt att fylla sina kommunlistor inför valen, vilket Liberalerna i Katrineholm smärtsamt fick erfara förra året.

Först drog den tilltänkta listettan tillbaka sin kandidatur, efter att bland annat ha avslöjats med att ha gjort främlingsfientliga inlägg på Facebook. Ett halvår senare hoppade det nya förstanamnet av, eftersom han hade fått strafföreläggande för hemfridsbrott.

Ingen av toppkandidaterna hade tidigare haft tyngre politiska uppdrag. Det visar hur tunn den lokala återväxten i många partier är, vilket är vad som händer när allt färre är beredda att ta sig an förtroendeuppdrag på fritiden, och det blir knappast enklare att få de mest kompetenta att säga ja när flera av höjdarna inte verkar tänka på löpsedlarna i förväg.

Som riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl (tidigare L, nu vilde), somanvänt bostadsersättningen på etiskt tveksamt sätt,och sedan det uppdagades har plockat ut flera hundratusen kronor i riksdagsarvode, utan att vara på plats. Eller riksdagsledamoten Marléne Lund Kopparklint (M), som försökt göra avdrag för kläder och tandblekning i sin deklaration. Eller den före detta riksdagsledamoten Stefan Jakobsson (SD) från Stallarholmen, som låtit riksdagen betala taxiresor och hotell, trots att utgifterna saknar koppling till hans politiska uppdrag.

Den sortens beteende spär på den politikermisstro som finns, som även går ut över fritidspolitiker, som verkar under helt andra villkor än sina heltidsanställda kollegor. Därför är det både osolidariskt och i förlängningen förödande för den lokala demokratin, när politiker fuskar eller inte hanterar varje skattekrona med varsamhet.

För det är inte speciellt roligt för folk med vanliga jobb som tillbringar kvällar på nämndmöten, till vilka de läst in tjocka handlingar på fritiden, att som tack för besväret mest få höra att de är en del av en samhällselit som bara vill sko sig på andras bekostnad, och bli beskyllda för att ha en annan agenda än medborgarnas och kommunens bästa.

I det läget är det lätt att förstå den som hoppar av. Eller, ännu troligare, aldrig tackar ja.