Nyström lördag För något decennium sedan bevakade jag ett sammanträde i kommunfullmäktige för en lokaltidning. En oppositionspolitiker var frustrerad över ett snart klubbat beslut och lade fram sin åsikt på ett nedlåtande och arrogant sätt.

Men det stannade inte där. Innan han gick tillbaka till sin plats fnös han från talarstolen att man väl inte kunde vänta sig att få läsa om det här i Tidningen X.

Det fick reportern bredvid mig, som jobbade där, att ilskna till. Han förklarade snabbt för politikern att de hade skrivit flera artiklar om saken, men politikern lät sig inte rubbas: ”Jag har ingen koll. Jag läser inte den där tidningen för det står aldrig något intressant”, snäste han, vilket fick min branschkollega att muttra någonting om att den som inte öppnar tidningen åtminstone borde hålla sig för god för att kommentera innehållet.

Här skulle man kunna invända att en förtroendevald lokalpolitiker bör ta del av vad som rapporteras i lokalmedia, oavsett vad hen anser om kvaliteten. Men man kan också se dispyten som en försmak på den våg av lös mediekritik som syftar till att urholka förtroendet för medierna, som framför allt har följt i de sociala och de så kallade alternativa mediernas spår.

Där spelar det ingen roll om något är sant, ”det är för jävligt ändå”, som andra halvan av titeln på journalisten Jack Werners bok om fejkade nyheter lyder. Om det nu var så att tidningen hade bevakat ett område som politikern uppenbarligen tyckte var både viktigt och intressant, var det liksom fel i alla fall.

Den kombinationen – lågt förtroende för medier och att inte ta del av innehållet – är inte unik för politikern i fråga. I SOM-institutets undersökning ”Högt förtroende för nyhetsmedier – men under ytan råder stormvarning”, som presenterades förra veckan, framgår att 8 av 10 som regelbundet konsumerar nyheter i radio, tv och dagspress har förtroende för nyhetsmedier, jämfört med var fjärde bland dem som sällan eller aldrig gör det.

Andra saker som påverkar är om man upplever att sådant som man själv anser är viktigt tas upp, vilket har extra stort genomslag hos personer som placerar sig till höger, vars förtroende för medier på senare tid har minskat, medan det för gruppen som säger sig stå klart till vänster har ökat.

Det betyder inte att det har blivit ”vänster” att lita på nyheterna. 78 procent av M- och KD-väljarna har mycket eller ganska stort förtroende för nyhetsmedierna, medan det för SD handlar om 51 procent. Siffrorna för vänster-mitten-partierna är högre, med MP och L i topp på 93 procent, och sammantaget är förtroendet för nyhetsrapporteringen helt okej hos gemene.

Därmed inte sagt att de fina siffrorna kan tas för givna. Det finns som sagt ökande förtroendeklyftor som kan kopplas till partisympati, men även till populistiska och nationalistiska strömningar, och högern är mer negativ än vänstern. Detta trots att medieforskarna Bengt Johansson och Jesper Strömbäck, som granskat hur partierna behandlades i nyhetsmedierna under valrörelsen 2018, konstaterade att Alliansen gynnades mest inför höstens val (SVT, 11/4).

De här tendenserna känner givetvis svenska politiker till och partierna bör hålla sig ifrån att undergräva förtroendet. Det är därför det är illa när Ebba Busch Thor (KD) skriver kritiskt om "statstelevisionen" och "statsradion", som är de epitet som ofta används för att antyda att innehållet i SVT och SR styrs av "staten". Eller när SD utser svensk media till en av sina huvudmotståndare. När enskilda politiker häver ur sig nästan vad som helst på Twitter.

För självklart får politiker argumentera, replikera och begära rättelser när medier gör fel – och det gör vi. Men kritiken bör vara saklig och konkret. Inte nedlåtande och arrogant.

Det är inte minst viktigt för politikerna själva, som borde främja ett stabilt förtroende för samhällets byggstenar, där medierna ingår.