Gästkrönika Tänk dig följande scenario: du har bott i ditt hem i hundra år. Innan du föddes hade dina mor- och farföräldrar bott där och innan dem deras föräldrar. En dag bankar det på dörren. Det är staten som visar upp ett papper som deklarerar att du omedelbart behöver lämna din bostad och sätta upp ett tält i trädgården. Någon som menar sig ha ett äldre anspråk på ditt hus vill flytta in. Pappret är underskrivet av politiker du varken känner eller valt, men med en kall gevärspipa mot pannan flyttar du motvilligt ut.

Din granne förbjuder dig att vistas i flera områden av trädgården, områden som växer sig större för varje år. Efter decennier av våldsam konflikt er emellan och den misär som kommer med att bo i ett tält knackar övermakten åter på. Du får tillåtelse att flytta ner i husets källare. Visserligen finns det ingen värme, vatten eller mat, men ransoner kommer utgå. Du får tillåtelse att sätta ditt namn på postlådan, dock som inneboende och inget mer.

Sent i förra veckan presenterade Donald Trump sin så kallade fredsplan för Israel-Palestina. Den amerikanske presidenten flankerades av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Någon palestinsk representant fanns inte på plats, av den enkla anledningen att de inte involverats i processen. Tillsammans med det samlade Arabsamfundet har Palestina nu vänt Trump ryggen och brutit all kontakt med Washington.

Att kalla planen för Israelvänlig är en underdrift då den konsoliderar samtliga landområden Israel ockuperat under de senaste fem decennierna. Utöver detta refererar Trump-administration varken till dessa områden som ockuperade eller ens bosättningar längre, utan som israelisk mark fri från överträdelser av internationell rätt. Den heliga staden Jerusalem ges helt till Israel, och palestinierna föreslås slå upp en ny huvudstad i stadens östra förorter. Dock får den givetvis inte kallas Jerusalem.

Palestinierna lever i dag inte i något som kan liknas en stat, utan ett lapptäcke av små landområden utan kommunikationer. Ett liv som är liktydigt det som i apartheidens Sydafrika kallades ”bantustans”, områden som regeringen givit autonomi med syfte att landets svarta skulle hålla sig där. När systemet var som mest utbrett upptogs 13 procent av Sydafrikas yta av bantustaner. Det landområde som Trump och Netanyahu vill lämna till palestinierna är ett lapptäcke på 22 procent av det landområde som 1946 utgjorde Palestina.

1975 röstade FN:s generalförsamling igenom en resolution som fördömde skapandet av bantustaner, ett verktyg som upprätthöll vit övermakt och säkerhetsställde svart underordning. Nu, nästan ett halvt sekel senare, ser världen på medan palestinierna trängs ihop år efter år. Detta handlar inte om att få en bit mark där man kan sticka ner sin flagga och säga ”detta är Palestina”. Det handlar om rätten för palestinierna att kunna leva sina liv i frihet, men kanske framförallt i värdighet. Att kunna bruka sin jord, utöva sin kultur och föra vidare sina traditioner. Ensidiga avtal där palestinierna förvisas till Västbankens källare kommer aldrig att kunna uppnå det, och därför inte heller fred.


Dana Pourkomeylian är fristående skribent.