Ledare Tecknen på en kommande global konjunkturnedgång blir fler. Med en president i USA som aktivt sätter igång handelskonflikter och höjer tullar är risken stor att detta får mycket negativa kedjeeffekter på världshandeln.

Det kan då dra med sig finansiella kriser som ytterligare förvärrar följderna vad gäller inkomster och arbete. Politiken behöver handla mer om att vårda ekonomins konkurrensförmåga och flexibilitet.

Samtidigt behövs investeringar och teknisk förnyelse, så att konsumtion och produktion leder till färre och mindreklimatskadliga utsläpp.

Det finns många andra frågor där lagstiftning, budgetstyrning eller förebyggande sociala insatser också måste få plats på dagordningen. Däremot bör inte den politiska debatten få översvämmas av det alltför vanliga poserandet med attityder och provokationer som går ut på att göra människor rädda, skapa misstro mellan folkgrupper och driva en slagordsmässig kulturkamp.

Ett annat område där de internationella ekonomiska orosmolnen borde leda till mer resultatinriktade överenskommelser och mindre av propagandaspråk är relationerna mellan parterna på arbetsmarknaden. Där har det de senaste dryga 15 åren varit en paradoxal blandning av viktiga framsteg och handlingsförlamande låsningar.

Å ena sidan har lönebildningen med Industriavtalet som ankare gett ett viktigt understöd till politiskt genomförda reformer och en framgångsrik stabiliseringspolitik. Detta har resulterat i en lång period av höjda reallöner i stora löntagargrupper, samtidigt som sysselsättningen på arbetsmarknaden lyfts kraftigt, till en bit över 80 procent av den vuxna befolkningen mellan 20 och 64 år.

Men å andra sidan har det funnits en oförmåga eller ovilja i andra frågor. Dels de som berör arbetsmarknadsjuridiken. Dels de som handlar om att undvika att de som är nya på arbetsmarknaden eller har särskilda svårigheter hålls kvar utanför ­– genom höga kostnader för att ha dem anställda under den tid de lär upp sig och hittar rätt i arbetslivet.

Överenskommelsen från januari mellan S, C, L och MP sätter parterna under viss press i det här frågekomplexet. Både januariöverenskommelsen och tecknen på en kommande lågkonjunktur och en svacka i världshandeln borde vara anledning att i ett sammanhang försöka enas och göra sig kvitt dessa surdegar.

Arbetsgivarsidan behöver undvika att begära sådant som kan orsaka mer omfattande rubbningar av maktbalansen mellan parterna.

I en del av de fackliga organisationerna behövs en större insikt om att de ekonomiska klyftor som kan bli socialt skadiga snarare handlar om de livslöner som blir mycket låga. Inkomsterna under ett fåtal inskolningsår är inte så avgörande som jämlikhetsfråga. Det är det däremot att etableringen på arbetsmarknaden lyckas.

Det är dessutom säkert lättare att komma framåt om justeringar i avtalen och statliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder samverkar.

Lärdomarna från verkstadsindustrin under krisen 2008-10, om flexibilitet i arbetstid och lönesättning vid tillfälligt mycket stora bortfall av order, behöver också tas till vara. Ett utredningsförslag om statens roll i sådana lägen finns på regeringens bord.

En bred politisk enighet om avvägningarna i den frågan skulle vara en nyttig förberedelse inför en tid när politiken kan behöva ägna mycket mer tid åt de ekonomiska följderna av Donald Trump.