Signerat av Åke Wredén Att slänga någon i backen, och sparka honom när han ligger, är misshandel. Den som åker fast kan räkna med att bli dömd.

Att därtill slå eller sarga brottsoffret med en glasflaska gör misshandeln grövre och straffet hårdare.

Men det gick inte att klarlägga hur och när offrets skärskador uppkom eller vem som i så fall höll i flaskan. Därför stannade det vid villkorlig dom för de åtalade i målet mot den internationellt kände artisten Rakim Mayers, med artistnamnet ASAP Rocky. 31 dagar i häkte gjorde att böterna som normalt skulle ha utdömts föll bort.

Artikelbild

Fallet har väckt nästan osannolik uppmärksamhet. Men ävengett tillfälle till folkbildning om straffrätten.

Det har påmint om de grannlaga uppgifter domare och nämndemän kan ställas för, även i mål som skulle ses som dussinföreteelser om en kändis inte var inblandad.

Helhetsintrycket är att rättsväsendet bestått provet väl. Självklart i att inte ge efter för politiska påtryckningar från annat land. Men även i att upprätthålla likhet inför lagen, då en mycket rik och känd person funnits på ena sidan och en person med levnadsförhållanden i samhällets yttersta bottenskikt på den andra. Häktningen var inte konstig, flyktfaran var uppenbar och rättegång hade då inte kunnat hållas.

Den mer än måttligt yviga diskussionen utanför rättssalen, i spalter, nätkommentarer ochVita Huset, har innehållit så mycket mer av omdömeslösheter och mytbildning. Vad gäller presidenten Trump bör hans försök till påtryckningar efter häktningen av Rakim Mayers jämföras med hur han lättvindigt viftat bort uppgifterna som binder statsledningen i Saudiarabien vid ansvaret för styckmordet på journalisten och dissidenten Jamal Khasoggi. Det har för Trump varit ett taktiskt trix att använda kändisen ASAP Rocky för att avleda uppmärksamheten från hur presidenten gång på gång spelar på rasfördomar och försöker mobilisera väljare genom att blåsa upp rasmotsättningar.

Bland nättroll men även i svenska nyhets- och kommentarspalter har det pågått motbjudande försök att flytta skuldbördan – från den rike mannen och hans följe som tog in på Grand Hôtel till det kringdrivande och utfattiga brottsoffret. Expressen hade artiklar om brottsoffret som underblåste gruppfördomar mot yngre män som flytt ensamma och har bakgrund i Afghanistan. Detta förstärkte föreställningen att brottsoffrets uppträdande skulle ursäkta våldet. Till detta bidrog dessvärre den kände kriminologen Leif G W Persson med krönikor i Expressen, där ordval och vinkel tydde på svackor i omdömet. Att tingsrätten helt avfärdade påståendet om nödvärn sätter punkt i den delen.

Än längre gick nättidskriftenSmedjan, en del i den näringslivsbetalda opinionsverksamheten kring Timbro. Där angrep chefredaktören Lars Anders Johanssonden svenska rättsordningen och åklagarens lagföring av artisten, med påståenden som att ”svenska staten verkar mer intresserad av att skydda sitt monopol på våld, än att freda människor från trakasserier på gator och torg”. Att rika inte kan köpa sig loss ur häkte tyckte han var fel, likaså att nödvärnsrätten inte ger rätt att fortsätta misshandla den man värjt sig från. Brottsoffret förtjänade ”ett välförtjänt kok stryk”, hette det.

Trumperiets anda sipprar in hos Timbro.