Ledare I dag är det ett år sedan januariavtalet presenterades. Alltså överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet, som gjorde att Sverige efter fyra månaders förhandlingar fick en rödgrön regering, som driver en hel del liberal politik och inte behöver stöd av Sverigedemokraterna.

Priset för alla inblandade upplevdes där och då som högt. C och L fick efter 15 år i Alliansen rösta ja till en S-märkt statsminister, och S och MP tvingades bland annat svälja slopad värnskatt.

 

Artikelbild

| Susanne Nyström

Det är ingen hemlighet att uppgörelsen inte var någons förstahandsval, vilket dåvarande partiledare Jan Björklund (L) markerade genom att säga: "Den regering som nu kommer att tillträda är inte Liberalernas önskeregering". Annie Lööf (C) var inne på samma linje, när hon förklarade att Centerpartiet "väljer att tolerera den regering som kan verka utan aktivt stöd från Sverigedemokraterna och där vi får stort genomslag för liberal politik".

Sedan dess har Stefan Löfvens (S) ministrar försvarat januariavtalet. Inte nödvändigtvis för att de gillar varje stavelse – finansminister Magdalena Andersson (S) tvår sina händer kring värnskatten och utbildningsminister Anna Ekström (S) skulle gärna skruva mer i friskolesystemet – utan för att det är deras bästa, eller minst dåliga, alternativ.

 

Egentligen handlar det mer om matematik än taktik. Efter riksdagsvalet 2018 hade de rödgröna 144 mandat, de blåa 143 och Sverigedemokraterna 62.

Fördelningen gjorde att det inte längre gick att köra på med det traditionella tvåblockssystemet, där det antingen var "högern" eller "vänstern" som bildade regering, vilket de sju "gamla" partierna gjorde både efter valet 2010 och 2014, trots att SD kommit in i riksdagen och det alltså fanns ytterligare en aktör på spelplanen. Därmed ställdes riksdagspartierna i allmänhet, och Allianspartierna i synnerhet, inför ett vägval: Klassa SD som ett parti som det går att luta sig emot vid en regeringsbildning eller hitta nya samarbetsformer över blockgränsen. 

Här drog M och KD en slutsats, C och L en annan, vilket inte bara splittrade Alliansen, utan även visade att det politiska landskapet numera inte består av två block, utan av flera mindre byggklossar.

 

Som Martin Ådahl (C), en av arkitekterna bakom januariavtalet, sa i en intervju i början av veckan, är det politiska landskapet dynamiskt, med nationalister, konservativa, liberaler, socialdemokrater och vänster (DN, 6/1). Här bör man även lägga in de gröna som en egen kategori, eftersom det inte finns någonting som säger att Miljöpartiet för alltid kommer att vara junioren i en S-ledd regering.

MP har under årens lopp gjort upp med såväl S och V som liberala och konservativa partier. Inte minst lokalt och regionalt, som i Stockholm, som har en blågrön majoritet. I Vingåker styr MP med S, C och KD, och i Sörmland finns ytterligare exempel på blocköverskridande samarbeten, ofta med S och M som bas.

 

Går man utrikes ligger det nära till hands att blicka mot Österrike. Där började året med att konservativa ÖVP och de gröna bildade regering. Det är en rejäl kursomläggning jämfört med 2017, när ÖVP valde att gå ihop med högerpopulisterna i FPÖ, vilket fick ett abrupt slut efter den så kallade Ibizaskandalen som spräckte regeringen, ledde till nyval och en långdragen regeringsbildning.

Den 180-gradiga svängningen från brunt till grönt gör att en del tycker att ÖVP är borgerliga kappvändare. Andra anser att de bara anpassar sig till det nya politiska landskapet, vilket ligger närmare sanningen, eftersom alternativen i Österrike precis som i Sverige och en del andra europeiska länder i praktiken är få. Valet står inte sällan mellan att samarbeta med, eller stödja sig på, ett populistiskt ytterkantsparti eller att hitta nya möjligheter i den breda mitten.

Det betyder att de liberala och gröna partierna, om de spelar korten rätt, kan bli de nya kungamakarna i politikens mitt. Det är ingen dålig utveckling, när blockpolitiken ersatts av klosspolitik.