Ledare Sörmlandstrafiken hamnar på pallplats när Dagens Nyheter jämför priset för månadskort på kollektivtrafiken inom de olika länen. Av de något så när jämförbara är det bara Upplands Lokaltrafik, med 910 kronor som, liksom Sörmlandstrafiken med 890 kronor, tar mindre än en tusenlapp i månaden för ett länskort. De flesta länstrafikbolagen ligger från 1 100 till dryga 1 600 kronor i månaden. Det kan vara frestande att i regionpolitiken dra alltför frejdiga slutsatser av det här. 

Självberöm för konsument- och miljövänlig prissättning kan vara en slutsats, en annan att det är utrymme för en viss minskning av skatteandelen i trafikens finansiering. Det skulle då ge ett litet tillskott till vården utan en höjning av skatten på invånarnas arbetsinkomster.

 

Men arbetspendlares kostnader kan ofta inte jämföras bara utifrån priserna på de månadskort som gäller inom en länsgräns. De flesta länstrafikbolagen har, liksom Sörmland, zonindelning.

Buss till jobbet inom den egna kommunen kostar i Sörmland 590 kronor för månadskortet. Många åker i stället in i eller ut ur länet. En hel rad av Sörmlands kommuner ingår i arbetsmarknader som ligger tvärs över länsgränser. Pendlare som behöver byta till lokaltrafik får betala till två län. 

Movingokort gäller på tågen. Merkostnaden är inte stor för att få det Movingokort som för 3 200 kronor i månaden ger obegränsat resande, även i all lokaltrafik, i alla Mälardalslänen och dessutom i Östergötland.

 

Det är det här som gör kontrasten så stor mellan arbetspendlande inom Stockholms län och inom den större arbetsmarknaden kring Mälaren. Stockholms län har landets i särklass mest omfattande lokaltrafik, och en skattefinansiering långt utöver landets övriga regioner. 

Men det länet är inte zonindelat. Månadskort för obegränsat resande kostar efter en höjning vid årsskiftet bara 40 kronor mer än Sörmlandstrafikens länskort.

 

För rent lokalt pendlande inom länet har Sörmlandstrafiken en prisnivå som inte är ofördelaktig. Den står sig bra mot jämförbara regioner. Problem gäller snarare turtäthet, eller linjenätets utformning.

Inom den större, länsövergripande arbetsmarknaden, kan biljettpriserna förr ha setts mer som en fråga för främst mer välavlönade långpendlare. Men arbetsmarknadsregionerna förstoras genom bättre kommunikationer. Samtidigt är bostäder dyra och lägenheter svåra att få tag på i Stockholmsregionens kärna. Långa pendelförbindelser har blivit viktigare även för många som är nya på arbetsmarknaden eller verksamma yrken med lägre löner.

 

Då är det inte oproblematiskt att pendlaren mellan Eskilstuna och Västerås – eller Katrineholm och Norrköping – betalar nästan 60 procent mer för tågresan än den som pendlar mellan två städer inom länet. För pendlaren från Flen till Södertälje är merkostnaden dryga 100 procent,

Här finns en del att göra. Men det går bara tillsammans med alla de län som samverkar om trafiken i Mälardalen och Östergötland.