Gästkrönika av Gustav Juntti Har du undrat om det du gör och ser är allt som finns? Då lever du nog på vad den amerikanske politiske kommentatorn David Brooks i sin nya bok, ”The Second Mountain”, kallar för det första berget.

På det första berget lever vi det friktionsfria mobila livet: evigt uppdaterande, ständigt avskärmade, alltid på väg någon annanstans.

Vi är frenetiskt uttråkade men konfronterar aldrig oss själva. Hastigheten som tummen rör sig över skärmen kan tänkas representera farten i vår mentala flykt.

Alla klättrar upp för det första berget. Här bestämmer vi oss för att skaffa ett visst yrke eller utbildning, att bygga en identitet utifrån ens förmågor och viljor, etablera sitt ego och lösgöra sig från föräldrarna.

På det första berget är vi allt som vår omgivning och kultur säger att vi ska vara. Ett framgångsrikt yrkesliv. En populär och respekterad person. Socialt ska vi inte bara hamna i rätt kretsar utan ständigt ta oss inåt till mer centrala.

Vi ska nå personlig glädje, förstådd utifrån den yttre världens mätbarhet. Skaffa en bra partner, ett fint boende, resa och äta gott, ha spännande vänner.

Jag hörde häromdagen ett par diskutera den enes yrke. Han hade möjlighet att byta jobb men lät tveksam.

Hon avfärdade tveksamheten med konstaterandet: ”Det är i alla fall ett kliv upp.” Så ser en förstabergsperson ut: Jag ska upp.

Men till vad? De flesta tar sig upp för det första berget och blir kvar där för resten av livet. Men för en del händer något när de kommer upp.

Utsikten är inte särskilt tillfredsställande. På vägen upp har de jagats framåt av en genomborrande tanke: Är detta allt?

Andra möter mörker, misslyckande, förluster eller prövningar. Gemensamt är att vi halkar ner för berget och finner oss själva i en dal. Nere i lidandets dal förstoras vi som människor. Vi upptäcker vårt inre djup och höjd.

Det vi upptäcker i dalen får oss att göra uppror mot ens egen förstabergsperson. Så vi frånsäger oss det som andra sagt är eftersträvansvärt.

Vi slutar konsumera tomma personliga kolhydrater, för att ett liv levt enbart för oss själva mättar aldrig riktigt. Vi letar efter näring i sammanhang, gemenskap och syften. Personlig glädje ersätts med att bygga ett liv med lyckan som ledstjärna.

Det här är vårt andra berg – vårt riktiga berg.

Skillnaden mellan glädje och lycka är just överskridandet av självet.

På det första berget räknas personliga vinster. På det andra berget behöver vi andra för att komma upp. Vi binder oss själva till något – yrke, partner och familj, livsåskådning eller tro, en gemenskap – utan att förvänta oss något i retur. Vi går från självcentrerade till självglömmande varelser.

I dag sker inte det. Politiskt och socialt har vi hållit till på det första berget.

Men vad har det lett till? Vårt psykologiska mående försämras.

Våra samhällen rostar av frätande misstro. De flesta känner frågan pocka: Är detta allt?

Men inget svar hörs. Vi har halkat ner i den tysta dalen.