Replik till Eva Burmans krönika "Det är lögn och förbannad dikt" publicerad 9 november.
Jag vill från början göra klart att jag inte är någon klimatförnekare. Jag försöker bidra med allt jag kan, sopsortering, sparsamt bilåkande, använder en begagnad tygpåse när jag handlar trots att tygpåsen orsakar större negativ klimatpåverkan än plastpåsen. Däremot är jag kritisk till hur vissa klimataktivister och media basunerar ut sina budskap i en aldrig sinande ström.
För att ta det från början så handlar det om människors naturliga dragning åt det som upplevs livshotande eller farligt. Människans hjärna är sedan urminnes tider programmerad att identifiera faror och till och med ”inbillade” faror, d v s som subjektivt upplevs som farligt. Miljöaktivisterna försitter ingen tid att tala om för lyssnarna att jorden kommer att gå under, haven kommer att stiga åtskilliga meter och dränka alla kustnära områden. De påpekar ständigt att det ”är försent” och att ”vi” måste göra någonting nu. Inte undra på att människor blir förskräckta. Vi har begåvats med nya ord som flygskam och klädskam. Vi har fått krav på oss att sluta köra bil som drivs av fossila bränslen. Alternativet lär vara att köra hybridbilar som delvis går på el. Ingen miljöaktivist har dock nämnt att tillverkningen av bilbatterier kräver litium som är en svåråtkomlig mineral, utvunnen i Kina under ifrågasatta miljöförhållanden. Litium är dessutom inte förnybar. Ingen har någon gång talat om att det finns verksamheter som släpper ut avsevärt mer förorening än flygplan och bilar. Jag ser med spänning fram emot det nya orden ”betongskam” och ”stålskam”.
Vad betyder då ordet ”sanning”? Själva ordet är ju en paradox – vad som är sant för mig behöver nödvändigtvis inte vara samt för åhöraren. Ett klassiskt uttryck är ju att säga sanningen, hela sanningen och inget förtiga. Om man besvärar sig att lyssna på professor Johan Kuylenstierna – en erkänd och respekterad forskare i miljöfrågor – får man en mycket mer nyanserad bild av klimatkrisen. Tyvärr har han inte samma genomslag som vissa miljöaktivister.
Enligt Kuylenstierna har vi otvivelaktigt en miljökris. Men vi har också stora möjligheter att komma tillrätta med problemen. Det är alltså inte försent.
Ser med tillförsikt fram emot att Katrineholms-Kuriren intervjuar Kuylenstierna och i någon mån balanserar informationen om klimatkrisen.