Insändare Öppet brev till vård-och omsorgsnämnden i Katrineholm. Tänk er, ett hus där det bor 11 människor fördelade på två våningar med olika behov av stöd och hjälp för att äta, gå på toaletten och leva i största allmänhet. Två av er (till skillnad mot som tidigare tre) Har sedan några veckor tillbaka ansvaret för att dessa människor känner sig trygga och får sina behov tillgodosedda under sen eftermiddag och kväll. För att hjälpa minst fyra av dessa människor krävs två personer – s.k. dubbelbemanning. Tänk er att ni precis har lyft upp A för att hjälpa henne till toaletten i rullstolen. Samtidigt larmar det från bottenvåningen, både B, C och D behöver hjälp. Ni kan inte lämna A.  Det visar sig att B fallit illa, C och D måste vänta, så också middagen, mediciner. Ni ger allt och lite till men känner att ni inte räcker till, magen knyter sig, ni orkar för att människorna i huset behöver er - men hur länge? 

Tänk er in i att vara C, boende i huset. Du är orolig för personalen som du är mycket fäst vid - en personal vars kultur präglas av professionalism, empati och värme mot dig som boende och mot varandra. Du tiger still och larmar inte när du borde.

Hur tänkte ni här?  Vad baserades beslutet på att reducera personalstyrkan med 33 %? Gjordes en konsekvensanalys?  Har personal och boende informerats om nedskärning och förväntade konsekvenser? Redan innan denna nedskärning upplevde personalen i huset brist på tid för andra aktiviteter utöver att se till basbehov. Detta är ingen rimlig ”vi behöver spara in” åtgärd utan en helt oacceptabel krissituation där trygghet och säkerhet för både boende och personal äventyras.