Det var mörkt, järnvägsbommarna höll på att fällas, varningslamporna och signalerna ljöd och tåget var på ingång, när damen som Susanna Jakobsson följde efter åkte under första bommen och svängde in på tågspåret med sin bil.
– Jag tänkte att det här händer inte, det är inte sant, berättar Susanna Jakobsson.
Hon är polis och arbetar som "lokus", lokal brottsplatsundersökare vid polisen i Katrineholm. I tisdags kom en dam in på polisstationen på Djulögatan och sa att hon inte visste var hon ställt sin bil.
– Hon sa att det var okej att köra men jag ville se till att hon kom hem ordentligt. Jag åkte före henne fram till Vingåker, sen bytte vi så att hon körde först. Det var mörkt ute och jag såg efter en stund att det blinkade rött och tänkte att det var järnvägen.
Damen i bilen framför fortsatte köra och fick den första bommen på taket.
– Jag tänkte att nu måste hon stanna. Hon stannade till men fortsatte köra och gör en ganska skarp vänstersväng och kör ut mellan spåren. Då hoppar jag ur bilen när jag ser det. Bommarna är helt nere och jag ser hur hon sladdar i gruset med bilen, säger Susanna Jakobsson.
Samtidigt som hon sprang försökte Susanna Jakobsson se och höra tåget, men hon visste inte vilket håll det kom från.
– Jag sprang fram och slet upp hennes förardörr och skrek att hon måste ut, att tåget kommer.
Damen ville ha med sin handväska och sina nycklar, men Susanna Jakobsson tog tag runt midjan på henne och släpade ut henne ur bilen.
– Vi fick inte med oss någonting. Jag tänkte bara att jag måste rädda henne. Vi hamnade på spåret och jag såg tågljusen, men jag såg inte vilket spår det var på. Då tänkte jag inte så mycket, bara att vi måste av spåret. Jag släpade henne av spåret ner i diket.
Susanna Jakobsson såg hur tåget närmade sig platsen där bilen stod kvar mellan spåren.
– Om tåget träffar bilen och vi får den över oss, då är det ute med oss. Jag vet ju inte hur en bil reagerar på att bli påkörd av tåget. Tåget kom på spåret längst bort och träffar bilen på sidan, jag hör skrapet av metall men bilen skakade bara till och stod kvar. Det var ett ögonblick som jag inte visste om jag skulle överleva, men det gick ju bra.
När tåget passerat larmade Susanna Jakobsson via radio.
– Jag skrek att de måste stoppa trafiken på järnvägen. Min oro var att det skulle komma fler tåg. Jag har själv jobbat på ledningscentralen, jag vet att det tar några minuter att stoppa tågen. Jag sa till om en ambulans till damen också, men jag tror inte att hon var skadad.
Susanna Jakobsson hjälpte damen bort till polisbilen och senare kom ambulansen och poliskollegor.
– En kollega kunde köra bort damens bil från rälsen, den gick att köra. Då var tågtrafiken stoppad. Sedan bärgades bilen.
Efteråt har hon fått stort stöd, säger hon.
– Jag måste ge beröm till min organisation. Jag har fått helt underbart stöd från alla kollegor. Jag fick avlastningssamtal direkt, alla har varit helt fantastiska.
Lite "dagens hjälte" har hon blivit.
– Jo, lite så. Men hade någon annan kollega varit med om det här hade de gjort likadant. Vi är lite galna i yrket, när alla springer från en plats springer vi till den. Man ska ge sig in i det och försöka hjälpa. Vi är ju till för medborgarna.
Nu efteråt tänker hon på hur skönt det är att ingen blev skadad.
– Jag tycker inte att man ska anklaga damen. Det här är inte "sånt som händer", men det var en olycka.