Som 14-åring sökte Gulli Kjellholm jobb som sömmerska på Widengrens konfektionsfabrik i Vingåker. Året var 1948 och hon hade just tagit examen.
– Pappa skjutsade in mig på cykeln och frågade om de hade något jobb till mig, berättar Gulli.
Hon fick börja redan dagen därpå. Under den här tiden var det ännu mycket som syddes för hand, så det behövdes många sömmerskor. Hennes första lön var 1,91 kronor i timmen.
– Då var vi 800 som jobbade, och det var 900 plagg som lämnade fabriken varje dag, berättar Gulli.
Det var kappor, kjolar, dräkter, men också kostymer och andra herrplagg.
Som 15-åring flyttade hon in i en arbetarbostad där sömmerskorna bodde tillsammans två och två.
Så småningom fick hon börja sy på maskin, och flyttade runt mellan olika arbetsmoment. Arbetsdagarna var långa och rasterna få, och de arbetade även på lördagarna.
– Det var stressigt och man kunde ju aldrig bara resa sig och gå ut, berättar hon
Senare blev det ackordslöner.
– Man fick ta rasterna till hjälp om man inte hann det man skulle, och det var ju några äldre tanter som fick kämpa, berättar hon.
När de behövde någon i fabriken som kunde prova var det ofta Gulli som kallades in till designern.
– Han var skitsnygg. Så man blev ju lite nervös också när de kom och sa att jag skulle gå dit och prova någonting, berättar hon.
Men kärleken fann Gulli så småningom på en annan av fabrikens avdelningar.
– Han var fem år äldre och jobbade som pressare, berättar hon.
De hade inte råd med något större bröllop, utan gifte sig borgerligt i Stockholm.
– Det var som ett väntrum hos tandläkaren. Det satt flera par och man blev uppropad en efter en. Man fick inte läsa efter eller någonting. De läste och sedan fick man bara svara ja. Så satte de en stämpel och sa: 'Det bli tre kronor', berättar Gulli.
Men det behövdes inga stora åthävor – äktenskapet höll ändå i 50 år, fram till makens död.
– Är man född på 30-talet har man lärt sig att inte ha så stora fordringar, säger hon.
De fick en son och när han var liten sydde Gulli hemma. De kom från Widengrens med material och hämtade det hon sytt färdigt.
När sonen började skolan hade Widengrens öppnat en särskild husmorsavdelning där mödrarna kunde jobba fyra timmar, medan barnen var i skolan.
På den tiden fanns drygt en handfull textilfabriker i Vingåker, och Gulli tackade ja till en förfrågan om att arbeta på en filial till Ljungströms, som höll till i Åbrogården.
– Men där trivdes jag inte. På Widengrens var det en sådan sammanhållning. På Ljungströms var det mycket stressigare, berättar hon.
Så småningom köpte Ljungströms upp Widengrens och Gulli var plötsligt tillbaka på samma plats där allt började. Men nu hade hon avancerat till ändringssömmerska. Hon fick också specialuppdraget att sy uniformer till flottan, med galoner och axelklaffar.
– Jag har alltid varit noggrann, säger hon.
Ett par år innan Ljungströms slog igen bestämde sig Gulli för att sluta och öppna egen syateljé. Den bar sig bara i ett par år, men hon har fortsatt sy kläder på fritiden, som hon alltid gjort. Hon åker också runt på loppisar och säljer det som hon inte längre använder.
Under åren har hon ibland fått frågan av bekanta varför hon aldrig bytt jobb.
– Men jag är stolt över det jag har gjort. Jag har alltid velat använda mina händer. Och jag har aldrig vantrivts. Tiden på Widengrens är den bästa jag har haft, säger hon.