Den stora balkongen vetter mot ett grönområde och är möblerad med bekväma stolar och gröna växter. Hit, till lägenheten i Vingåker, flyttade Katrin Eriksson med sin familj för ungefär två år sedan efter att ha haft en villa i Högsjö.
- Jag saknade folk och det kändes så isolerat där. Här är det mer rörelse, samtidigt som det inte känns som om jag bor i en lägenhet, säger hon.
Katrin Eriksson växte upp med sin far i den östtyska staden Kyritz, nio mil norr om Berlin. När Berlinmuren föll i november 1989 flyttade hon till Sverige och Baggetorp dit hennes mor och syster kommit många år tidigare. Där stannade hon i nio år, men språket var svårt och i början trodde hon aldrig att hon skulle lyckas lära sig det. Men det gjorde hon - på bara tre månader.
- Man måste ha viljan, det är a och o. Utan språket kommer man inte in i samhället, och jag var ung och ville få vänner.
Fest kommer det att bli när Katrin Eriksson fyller 40 år, men mest för att det hör till. Att bli äldre är inget hon ser fram emot.
- Det är hemskt, jag vill inte bli gammal. Tänk när man var åtta år, då tyckte man att de som var 30 eller 40 nästan hade ena foten i graven. Egentligen hade vi lika gärna kunnat dricka gravöl.