Hemmet utanför Vingåker erbjuder hjälp och stöd också till missbrukarnas anhöriga. Hundratals personer har under åren deltagit i programmet, men inte för att bättre kunna hjälpa sina närstående alkoholister eller narkomaner. Anhörigprogrammet är till för dem själva.
– Därför tror de fel om de tror att vi ska ge dem nycklar till förändring hos den som super, understryker verksamhetschefen Erik Spolander.
– Det handlar om att ge de anhöriga verktyg för att kunna bryta sitt medberoende och få ett schysst liv. De kan bara förändra sig själva. Men de kan påverka många andra, säger anhörigterapeuten Maria Riple.
Hon vet vad hon snackar om, har haft ett eget missbruk att kämpa mot. Vändpunkten kom när hennes mamma sprängde bojorna till dotterns missbruk och vågade ställa ultimatum. Det var smärtsamt för båda. Men det övertygar Maria Riple om att anhörigprogram som Vårnäs kan ha en avgörande betydelse.
– Det hjälper otroligt många familjer att hitta sig själva igen. De kan börja kalla sig anhöriga igen, i stället för medberoende.
Det där ordet igen: medberoende. Att bli så upptagen, ja absorberad, av att rädda den närstående ur missbruket att det raderar egenlivet.
Medberoendet fungerar som ett skydd, mot omvärlden men också mot smärtan, otryggheten, skulden och besvikelserna. Men till slut leder det till utbrändhet, det har Maria Riple sett hos nästan alla som deltar i programmet.
– För många känns det liksom kränkande att komma hit. Det är ju inte de som har problem! Men hur mår de, egentligen?
Riple kommer alltid att minnas den "jätteglada tjejen", som steg in på Vårnäs med ett brett leende och glättigt humör. Redan under anhöriggruppens presentationsrunda grät denna kvinna nonstop i en kvart.
– Det var första gången hon tillät sig det på 20 år.
Programmet bygger på föreläsningar och känslosamma samtal om beroende, medberoende, familjesjukdom, gränssättning och behandlingshemmets 12-stegsmodell. Processen ringar in de anhörigas problem men också deras möjligheter att bryta medberoendet.
– Det fixas förstås inte på tre dagar. Men det är en bit på vägen. Vi öppnar en dörr ut till livet och rekommenderar de anhöriga att efter programmet söka upp självhjälpsgrupperna och anhörigstöden i sina kommuner.
– Den vanligaste kommentaren i våra utvärderingar, säger Spolander, är "Jag är inte ensam! Varför gjorde jag inte detta för 20 år sedan?".