– Vi var utkallade på uppdrag efter en skadad dovhjort. Vi sökte efter den och fick se ett par ögon, berättar eftersöksjägare Mikael Eriksson.
Klockan var omkring halv sju på kvällen.
– Vi trodde vi sett rätt djur men den betedde sig rätt konstigt. Sedan kom den närmare och närmare och jag bara "fan, det där är ju någons hund".
Först när djuret var "precis bredvid vägen" vände det och Mikael Eriksson och sambon Helle Christensen förstod att det var en varg.
– Den kom öppet, över plöjorna på ett gärde. Vi följde den med lampa en bra bit. Den smög på hjortar ute på ett fält. Det var dem den var ute efter.
Eriksson fick avbryta eftersöket efter hjorten, eftersom han inte vågade släppa lös sin skärrade hund, en svensk vit älghund.
– Visst, han går ju inte på vargen ensam, men om hunden hade utmanat vargen hade den såklart antingen blivit dödad eller skadad.
Spår kunde säkras och länsstyrelsens rovdjursspårare Håkan Gibro kom till platsen. Han kunde säkra till "99,99 procent" att det rörde sig om varg.
Närboende boskapsägare varskoddes, liksom övriga eftersöksjägare. Det trafikskadade djuret kunde senare observeras och friskförklaras.
Mindre frisk tycker Mikael Eriksson att samhällets inställning till vargen är.
– Jättemånga har hört av sig. "Fan skjut den medan du har chansen." Det är faktiskt en sjuk stämning runt jakt och vargar. Åt båda håll – vargvärnare är rabiata åt ena hållet och varghatare åt andra.
– Jag tycker det är ett fint och vackert vilt. Självklart ska vi ha varg i Sverige, men det måste ju ske i en reglerad rovdjurspolicy, man kan inte släppa upp hur många som helst.