"Stopp, Olle!" Det utropet räddade enligt traditionen moderträdet till Säfstaholmsäpplet. Äpplet smakade så gott, att Rydström direkt stoppade nedhuggningen av trädet.
Och än idag, 169 år senare, bär Säfstaholmsäppelträdet blommor på våren och frukt på hösten. Trädet beskrivs som anspråkslöst och lättodlat, "äro icke noggranna med afseende på växtplats", som det står om det i "Småbrukarens bok" från 1912.
– Det är så väldigt roligt att det finns kvar. Det är något så unikt som ett levande kulturminne, säger Björn Wilhelmsson, Vingåkersbo, aktiv i hembygdsföreningen och med stort intresse för bygden.
Egentligen, fortsätter han, börjar historien om äppelträdet ännu tidigare.
För 200 år sedan åkte dåvarande ägaren till Säfstaholms slott, greve Bonde, på studieresor i Tyskland och England.
– Han kom hem, full av idéer och anlade en engelsk park här.
Greven lät plantera tusentals träd, han lät anlägga dammar och kanaler framför slottet, ända bort till det som idag är Tennisparken och ända ner till där järnvägen går idag. En mur uppfördes mot norr och stora växthus byggdes. Växthusen värmdes med hjälp av murade kanaler. Bär och frukt odlades i mängd, men knappast alls för avsalu.
– Allt gick till hushållet på slottet. Greven gynnade konstnärer och poeter som ofta var här. Slottet hade 25 eller 30 anställda, hushållet var mycket stort.
Många andra gårdar anlade också fruktträdgårdar, kanske med inspiration från greve Bonde. Billsbro, där Björn Wilhelmsson föddes, hade 60-talet fruktträd, som äpple och bergamottpäron, berättar han.
Kärnan till det som idag är Säfstaholmsäppelträdens moderträd såddes 1835 av en tysk trädgårdsmästare, som hette Wrongstein. Man kan föröka äppelträd genom att sätta kärnor, men man kan aldrig vara säker på vilken sorts äpple man får från kärnan, eftersom två träd behövs för att få frukt.
– Troligen var kärnan en korsning med någon tysk sort, säger Björn Wilhelmsson.
Trädet hade inte blivit särskilt gammalt om det inte var för mäster Rydströms rop till Olle, men efter det har Säfstaholmsträdet levt vidare: sedan 1921 är det fridlyst.
Greve Bondes kanalsystem försvann när man sänkte Kolsnaren i början av 1900-talet och 1965 såldes marken söder om slottet till en byggherre, som byggde villor här.
– Men de ska ha stor ära för att de sparade biten där trädet står. Så gammalt, och ännu bär det frukt, säger Björn Wilhelmsson.