– Det är full rulle här ute! Det är egentligen roligt, men bara under ordnade former, säger vialabon Tommy Silo.
Han bor bara en kort promenad från badet, som sköts av Vingåkers kommun. På senare tid har han inte känt igen sin badplats. Vid infarten står en överfull soptunna och runt om ligger sopor ströslade på gräset. Längs med promenaden vid stranden ligger glaspapper, strumpor och en och annan grillrest. Tommy Silo passerar skylten som anvisar grillningsförbud utanför anordnade grillplatser och stannar vid en mörk fläck i gräset. Han pekar på den svarta ringen av sot och kol och suckar. Längre bort finns liknande märken, bland annat på klipporna.
– För mig är Viala paradiset på jorden, jag vill att det ska fortsätta vara trevligt och trivsamt, säger han.
De två parkeringarna är välanvända, men när den är full trängs bilarna ofta i en ojämn rad längs med den lilla vägen som leder till ett område med ett 40-tal hushåll. Den smala slinga som återstår av vägen räcker knappt för att en personbil ska kunna ta sig fram, än mindre ett bredare utryckningsfordon.
– Det har alltid funnits problem, men i år tycker vi att det har eskalerat, säger Mait Walderlo, kontaktperson för Viala utvecklingsgrupp.
Samma väg har blivit en populär plats för mopedister och bilister att prova sina fartresurser. Oljudet stör lugnet i byn och kan dessutom innebara en fara för både unga badgäster och lokala barn. Tommy Silo har flera gånger fått lägga ifrån sig sin bok på altanen för att gå och stoppa oljudet.
– För mig handlar det om en brist på moral och respekt. Man måste respektera vad som gäller, säger han.
Mait Walderlo är noga med att man välkomnar gäster till badet, men hon vill att gästerna och lokalbor tillsammans ska få njuta av en ren och ordnad strand. Flera gånger har livbojar och strandmöbler kånkats upp ur vattnet. En försvunnen livboj kan få förödande konsekvenser om olyckan är framme. Lokalborna vittnar också om hur vattenskotrarna går varma på sjön, trots att det råder körförbud för dessa på insjöar.
– Det handlar om förstörelse och medvetet sabotage. Jag är rädd att oasen håller på att förfalla, säger Mait Walderlo.