Sonya Orlovska tycker egentligen inte att det är rätt att fly från sitt hem. Men kriget gjorde situationen så speciell.
Nu räfsar de löv utanför det gula boninghuset på Vannala gård i Österåker. De springer och skrattar tillsammans med sin nya lekkamrat Julia och lyckan är stor när de får prova hennes cykel. Hit når inga flyglarm. Men mamma Sonya Orlovska tar inget för givet.
Hon och hennes barn har flytt från kriget till Vingåker, till Artem Karpliuk och hans familj.
Artem Karpiluk flyttade från Ukraina för fem år sedan. I dag jobbar hos Arne Pettersson på Vannala gård och bor ett stenkast därifrån.
Sonya Orlovska och hennes man Segej bor vanligtvis med sina två döttrar i ett hus tre mil från Kiev i Ukraina. När kriget bröt ut befann sig dock Sonya och döttrarna hos hennes föräldrar, åtta mil därifrån.
Hon berättar om militären som kom nära och hur hon och barnen fick fly ner i källaren varje gång flyglarmet ljöd.
– Det var kallt i källaren, tio minusgrader på nätterna. Det var inte särskilt komfortabelt, men det var bättre än att sitta uppe i huset och vänta på att något skulle hända.
Segej försökte även han att ta sig till Sonya och hennes föräldrar, men han lyckades inte. Bilköerna stoppade honom. Snart nog kom makarna överens om att det var bäst för barnen att Sonya försökte ta dem med sig därifrån. Hon bestämde sig för att fly utan att veta vart hon skulle ta vägen.
Först under flyktens gång hade hon kontakt med familjens goda vän i Vingåker, som sa att hon och barnen kunde komma till dem.
Hon berättar om bussen som körde dem till gränsen, om det första misslyckade försöket att ta sig över gränsen mellan Ukraina och Polen till fots. Hon berättar om kylan, den eviga väntan och värmen ombord när de lyckades komma med en buss ut ur landet.
Därefter följde en 30 timmar lång tågresa. Sonya och barnen stod nästan hela vägen eftersom det var fullt på tåget.
Båten tog dem vidare till Sverige och Karlskrona där Artem mötte dem.
Nu bor de i ett rum hemma hos Arne Pettersson och hans fru.
– Jag kan inte tro att det är sant, det som har hänt. Jag hoppas ju att det snart är över, men det känns inte så. Jag tror att det kan ta tid. Ingen vet, säger Sonya Orlovska
Hon försöker nu att landa i allt det nya.
– De första dagarna var det svårt att förstå att jag inte längre var hemma. Jag kan inte så mycket engelska så det är svårt att göra sig förstådd. Jag är ju van att göra saker själv, men nu behöver jag hjälp med det mesta.
Varje dag försöker hon att ha kontakt med sina släktingar.
Hon berättar att häromdagen när hennes bror försökte hjälpa människor att fly blev hans bil beskjuten. Bilen var full av kulhål men brodern överlevde. Han körde därifrån med punktering på däcken.
– Jag känner skam över att jag var tvungen att lämna mitt hemland. Det är inte rätt att fly från sitt hem. Men situationen var så speciellt.
Många av hennes vänner har skadats, andra står utan någonstans att bo.
Sonya säger att hon inte har några planer just nu. Hon tänker bara vad hon ska göra i morgon.
– Just nu känner jag mig trygg, men efter vad som hänt kan allting hända.
Hemma hos Artem Karpliuk finns numera även hans syster och mamma.
– Min mamma flydde några dagar före Sonya. Hon hade hon varit utan vatten, mat och elektricitet i en vecka. Mormor följde med. Men min morfar är kvar där. Han vill inte åka någonstans. Han sitter i huset och väntar. Det var några explosioner inte så långt därifrån. Nu har huset inte längre några fönster, berättar han.