Rosa Arakelyan var utbildad sjuksköterska i Armenien och hade arbetat inom yrket i ett år när hon som 25-åring och gravid beslutade sig för att fly till Sverige.
Den politiska situationen i landet var besvärlig.
– Presidenten och hans släktingar bestämde allt. Man kunde inte göra någonting. Det var jättesvårt att bo där, säger hon.
Hon kom till Sverige med sin sambo och deras första barn, Ashot, som i dag är 15 år, föddes här.
I väntan på asylbesked bodde familjen i Malmköping. Rosa var gravid med dottern Tatev, som i dag är 13 år, när hennes sambo hämtades av polis till förvaret i Flen. Under en period av graviditeten var det i stället hon som sattes på förvaret, medan pappan släpptes och fick ta hand om sonen.
De har sedan flyttat omkring mellan olika orter: Eskilstuna, Stockholm, Södertälje, Hälleforsnäs, Mellerud och Trollhättan, där yngsta dottern Anna Maria är född.
De har sökt asyl sammanlagt tre gånger och fått avslag varje gång.
För två år sedan stoppades Rosas sambo av polisen när han var ute och körde bil, och togs till förvaret i Göteborg.
– Vi visste först inte var han fanns, men efter tre dagar ringde han och vi åkte och hälsade på honom, berättar Rosa.
För barnen, och särskilt för den yngsta dottern, var det ett känslofyllt besök.
– Anna Maria grät bara och förstod inte varför vi skulle gå därifrån utan pappa, berättar Ashot.
Det var den sista gången de träffade honom, innan han utvisades till Armenien. Även Rosa och barnen fick veta att de skulle utvisas.
– Men barnen är födda här. Det här är deras land, säger Rosa, som inte har accepterat beslutet.
Rosa och barnen har sedan dess flyttat runt igen, och under en period på åtta månader uppehållit sig illegalt i landet.
För ett år sedan kom polisen och knackade på deras dörr. De skulle då flyttas till ännu ett boende hos Migrationsverket, för att sedan utvisas. Men Rosa hade en tid för gallstensoperation och utvisningen sköts upp igen.
– De sa att vi skulle få flytta till en lägenhet i Vingåker. Men vi tänkte att de kanske lurade oss, berättar Rosa.
De kom dock till Vingåker och till den lägenhet där de fortfarande är kvar.
– Men vi vet inte varför de flyttade oss hit i ett år, säger hon.
Rosa måste registrera sig hos Migrationsverket varje vecka. De större barnen går i skola.
Rosa skulle helst av allt vilja få ett jobb som sjuksköterska. Hon har varit på Humlegården flera gånger och frågat efter jobb. Men med ett avslag på asylansökan går det inte.
– Jag grät när jag fick veta det. Jag har väntat så länge på att få jobba igen, säger hon.
Av de närmare 16 år som familjen varit i Sverige har de i stort sett hela tiden försörjts av svenska staten.
– Men jag hade kunnat jobba som sjuksköterska i minst tio av de åren, och försörjt mig och barnen och betalat min hyra själv, säger hon.
Rosas hopp är att snart kunna starta ett nytt asylärende, och att det ska få uppehållstillstånd, nu när barnkonventionen blivit svensk lag. Och hon hoppas att utvisningen inte ska hinna verkställas innan dess.
Barnen är ofta ledsna och känner oro för framtiden. Det gör det svårt att fokusera på skolarbetet. Tatev har fått svårt att sova på nätterna och är rädd för att polisen ska komma och hämta dem, som de gjorde med pappan.
– Jag vaknar och frågar mamma om polisen har kommit, berättar hon.