"Jag slutar för att jag känner att jag är färdig. Jag har arbetskamrater som är toppen men det är dags för mitt privatliv. Skulle jag ha fortsatt till 65 hade jag behövt sluta vara ute. Att bara sitta vid skrivbordet hela dagarna är inte jag", säger områdespolisen Pirjo Svegréus.
1980 var Pirjo Svegréus 19 år och hade precis kommit in på polisskolan. Hon visste redan under uppväxten i Tyresö, söder om Stockholm, att hon ville jobba med människor.
– När jag gick i högstadiet fanns det en kvarterspolis som hette Klas som jag lärde känna. Han kände många ungdomar och fanns mycket på skolan. Och jag var inte rädd för att gå och berätta vad jag visste om vem som hade köpt stinkbomber och la dem i lampskärmarna, berättar hon.
Som en del av utbildningen på Polisskolan hade hon två års praktik i Huddinge.
– Jag kände direkt att det var rätt yrke, men sen sökte jag mig från ingripandesidan till att bli kvarterspolis i Tumba. Jag ville jobba med ungdomar och göra förebyggande arbete.
En grundpelare i det arbetet är, enligt Pirjo, att få med sig föräldrarna.
– Föräldrarna har en jättestor roll i sammanhanget. När det till exempel kommer fram att en ungdom har snattat är det viktigt att vuxenvärlden reagerar och säger att det inte är okej, annars fortsätter det till större grejer.
Den tron har förstärkts när Pirjo ibland har åkt med när personer transporteras till häktet för bilstöld eller liknande brott. Då har hon passat på att fråga hur allt det här började. Inte som ett förhör, utan för att hon är nyfiken och vill hitta lösningar.
– Då har jag ofta fått svaret att de började snatta när de var 13 eller 15, i tidiga tonåren. De har sagt "tänk om någon vuxen verkligen hade förklarat att det här inte är bra". Det är så, det ena felbeteendet ger det andra om ingen reagerar.
Genom åren har hon träffat många föräldrar som känner sig misslyckade för att deras barn har hamnat i kriminalitet och missbruk.
– Jag brukar säga att de inte är dåliga föräldrar, men att verktygen tar slut ibland. Och då behöver man be om hjälp. En del tycker att det är skämmigt att gå till socialtjänsten, men det finns stöd att få och man måste alltid komma ihåg att man är deras förälder och inte deras kompis.
Efter drygt två decennier som polis i Stockholmsområdet och i Skövde började Pirjo bli frustrerad med att det ofta saknades poliser för det ingripande arbete hon försökte komma bort från.
– Jag fick hela tiden lägga mitt förebyggande arbete åt sidan. Då ledsnade jag och fick en anställning inom Skövde kommun med drogförebyggande arbete. Det var ett bra jobb men väldigt ensamt. Jag jobbade massvis och hade jag inte fått möjligheten att bli polis igen i Sörmland hade jag bränt ut mig.
Så för snart tio år sedan hittade en 53-årig Pirjo tillbaka till yrket som områdespolis, men denna gång i Vingåker.
Väl där verkar hon ha blivit något mer än bara en polis i mängden. Bland många ungdomar som kör a-traktor är hon någon man har en relation till och kan ropa hej till på stan.
– Jag försöker att vara en person som lyssnar på dem. Men folk har varit irriterade på mig också och det är klart att jag behöver göra obekväma saker, men då förklarar jag för dem att jag gör det för dem, att det är av omsorg.
En oväntad fördel med att vara Pirjo med invånarna är att det ibland blir enklare att få tag i misstänkta personer som andra kan behöva jaga.
– Jag har tagit fast inbrottstjuvar genom att ropa på dem. Om jag visar att jag känner igen dem finns det ingen anledning för dem att springa, säger hon och ler lurigt.
Pirjo berättar att hon blev igenkänd efter att ha gått med i en lokalgrupp på Facebook för människor som bor i Tumba, där hon har jobbat. "Då började folk fråga om jag var Pirjo Polis?", säger hon och skrattar.
På frågan om vad som är roligast med jobbet som polis kommer svaret snabbt:
– Det är möten med människor. Jag har lärt mig så otroligt mycket, ändrat mina ställningstaganden och behövt omvärdera saker jag trodde att jag visste. Jag har fått förståelse för så många människors situationer.
Men hon har också sett mycket av drogernas negativa sidor, speciellt under de tidiga åren som polis i Huddinge.
– När jag började var det inte kriminaliserat med narkotika för eget bruk, så jag har följt många som har satt livet till.
Hur gör man för att orka fortsätta jobba då?
– Man får nöja sig med att man kan göra nytta i det lilla, även om man inte kan rädda alla.
Nu på tisdag gör Pirjo sin sista dag som polis. Hon kommer att dyka upp i civila kläder och lämna över till sin efterträdare, Tobias Karlsson. Det är svårt att undvika frågan om hur det känns.
– När jag väl hade bestämt ett datum kändes det väldigt bra, jag är färdig. Nu ska jag vara en närvarande farmor till mina fyra barnbarn, och jag och min man får mer tid tillsammans. Jag ser inga problem med att få tiden att gå, säger hon och funderar lite innan hon lägger till:
– Och var sak har sin tid. Jag är glad över alla mina 32 år som polis, men jag är extra glad över de här extra åren jag fick i Vingåker.