På stamlokuset Joans i centrala Vingåker är Hans Lino Karlsson fortfarande en trogen gäst, men nu är det inte starköl i glaset utan porlande mineralvatten. Han lutar sig tillbaka i solgasset på uteserveringen och morsar på bekanta som går förbi.
Ni känner honom som Katrineholms-Kurirens trogne lokalredaktör i Vingåker. Alltid med ett leende på läpparna och tid att lyssna. Efter 45 år på tidningen känner Lino alla och alla känner Lino. Men bakom leendet har det funnits svärta och ett missbruk han gjort sitt bästa för att dölja.
I ungdomsåren var idrotten det stora intresset, fotboll och friidrott framför allt. Först i 17-årsåldern tog Lino sin första klunk alkohol, helgfestande med kompisarna. I föräldrahemmet förekom knappt alkohol, förutom jul- och midsommarsnapsen för Linos far.
– Mamma drack ingenting så jag har inget att brås på, säger han.
Redan på 1980-talet började Hans Lino Karlsson dricka mer och mer.
– Jag har hållit på i många år, men har aldrig druckit starksprit. För mig har det varit vitt vin och starköl som gällt och det har blivit åtskilliga burkar och flaskor.
När hans sambo Mona hastigt avled 2008 urartade missbruket.
– Jag drack varenda dag oavsett om det var måndag eller fredag. Det blev sju, åtta starköl varje kväll. Jag gick raka vägen från jobbet till bolaget och trodde ingen märkte något. Man blir en mästare på att ljuga, gömma och blåneka. Jag trodde jag höll det smart, men jag var genomskådad.
2011 gick han i pension och plötsligt fanns inte ryggraden av rutiner i tillvaron längre.
De sista tre åren satte Hans Lino Karlsson inte sin fot på Systembolaget utan drack i stället starköl efter starköl på restaurangerna i Vingåker.
– Där träffade man folk och det blev en social samvaro. Men där satt man som i ett skyltfönster för hela Vingåker. Varje kväll sa jag till mig själv att "Nu räcker det, inte en droppe till". Man lovar sig själv och så kan man inte hålla någonting.
Till slut kom han till vägs ände när hans barn sade ifrån på skarpen för ett år sedan.
– Min dotter sa att det var dags att ta tag i det och tog kontakt med en man som varit engagerad i Vårnäs. Jag och barnen åkte hem till honom och vi pratade i timmar. Han sa åt mig att jag måste komma in på behandling.
Dagen därpå, efter mycket vånda, lyfte han luren för att ringa Vårnäs.
– Men oj, vad jag funderade innan. Det var hemskt. Man är ju så fast i det där med att man ska fixa det själv. Jag visste att jag skulle komma till likasinnade, men var ändå rädd.
På Vårnäs fick han först göra ett utandningsprov och sedan följde en veckas avgiftning med Sobril.
Efter det genomgick Hans Lino Karlsson en månad med tolvstegsbehandling. Föreläsningar, gruppmöten, enskilda samtal och AA-möten avlöste varandra från morgon till kväll.
– Efter fem veckor fick jag åka hem och det gick skitbra i 14 dagar, sen fick jag ett återfall. Jag var helt enkelt inte mogen efter första behandlingen. Det var fotbollsmatch på tv och jag tyckte det gått så bra att jag tog några folköl. Det är som de säger "Ta en dag i sänder, men aldrig första glaset". Efter det blev det värre än någonsin.
Barnen såg vad som hände och en kväll knackade de på dörren.
– Tack och lov att de reagerade som de gjorde! Dagen därpå ringde jag Vårnäs och fick börja om. Jag tillbringade större delen av sommaren och hösten där och efter det har det gått hur bra som helst. Ungarna och Vårnäs har räddat mitt liv och det är otroligt att ha fått gå igenom det här.
Hans Lino Karlsson kan inte nog lovorda den hjälp behandlingshemmet gett honom.
– Vårnäs är suveränt! Det är en sån gemenskap och rådgivarna är så otroligt professionella. De är som kompisar, men samtidigt har man en så oerhörd respekt för dem. Jag vet att jag får komma direkt om jag skulle behöva och det är en sån trygghet.
Själv tror Hans Lino Karlsson att en bidragande orsak till att han klarar livet som nykter alkoholist är att han går fem dagar i veckan på Mercur och AA-möten.
– Det följer jag troget och är det som gör att jag fixar det. Jag lär mig så mycket av andras livsöden och erfarenheter och man kan aldrig säga att man är klar.
Tanken att öppet berätta om sin alkoholism har funnits länge, men en rak fråga från Kurirens chefredaktör Marie Hillblom fick honom att ta steget.
– Jag sa ja direkt. Jag tänkte att det var lika bra att säga som det är, kanske kan jag få andra i samma situation att tänka till. Det känns jätteskönt att erkänna för sig själv och slippa smyga längre.
På de restauranger han suttit och druckit öl har han portat sig själv så till vida att han förbjudit personalen att servera honom alkohol.
– Det är en jävla sjukdom och den lurar hela tiden bakom hörnet, men man ska ha den känslan för annars går det åt helsike. Man blir aldrig frisk. Jag är medveten om att det är en sjukdom jag får bära med mig resten av mitt liv.
Sina lediga stunder ägnar han numera åt frimärks- och skivsamlingen och ett annat stort intresse är att läsa om Kjesäters betydelse för de 50 000 norska flyktingar som flydde undan andra världskriget.
Ljuset i tillvaron är familjebanden som varit hans skyddsnät och lycka.
– Jag har så himla bra kontakt med barn och barnbarn, bättre än jag förtjänar. Det är det viktigaste för mig. Tack och lov att jag har slutat dricka. Jag vågar inte tänka på hur det sett ut om jag fortsatt.