Vi sitter i Anhörigcentrums lokaler i Vingåker. Det är jag och fyra kvinnor. De väljer att inte gå ut med namn. Låt oss kalla dem Ellen, Frida, Dagny och Elsa.
En gång i månaden träffas de på Anhörigcentrum och dessa efterlängtade träffar leda av anhörigsamordnare Gunnel Farne Wiborn. Och hon får mycket beröm av dem för sin medmänsklighet och för all hjälp och stöd de får.
– På våra träffar så gråter och skrattar vi tillsammans.
Att vårda sin kära hemma är ingen lätt börda. Långt därifrån. Att höra de fyra kvinnorna berätta om det dagliga och stundliga att leva i ett sånt förhållande berör.
Att få höra att Elsa och hennes gubbe var på utlandsresa på sitt guldbröllop och mannen plötslig bara föll omkull och inte kunde gå. En stroke. Inte ovanligt att vård i hemmet beror just på stroke. Tre av de fyra har män har drabbats.
Men Elsa har valt att ändå se lite ljust på det hela.
– Vi hade gjort så mycket innan, men jag saknar vår sommarstuga, det gör jag.
Frida och hennes man såg fram mot att hon skulle gå i pension vid 63 års ålder. Han är några år äldre och hade redan pension. NU var det dags att njuta för fullt av livet, med golfresor och mycket annat trevligt tillsammans.
– Veckan efter jag gått i pension fick han en stroke. Så jag säger numera att planera inte så mycket om vad man ska göra sen, utan gör det nu.
Att ta hand om männen innebär ett slit och en gnagande oro när man inte är närvarande. Men man måste få lite tid för sig själv. Och kommunen erbjuder korttidsboende för avlastning och hjälp i hemmet med upp till 16 timmar i veckan. Det finns även dagaktiviteter som kommunen erbjuder. Att avlastas några timmar hemmavid är inte gratis, och för pensionärer är flera hundra kronor per timme mycket pengar.
Får de hjälp av vänner och släkt med de många sysslor som måste utföras när man bor i villa?
Inte mycket inte. Man vill ju inte besvära, säger de alla.
– Barnen har ju sitt med sina familjer och barn, säger Dagny.
Gamla kompisar slutar snart att höra av sig när stroken har slagit till, kan de konstatera. Och att någon skulle erbjuda sig att hjälpa till är en sällsynt upplevelse.
Funderar man någon gång på att packa en väska och bara lämna för att aldrig komma åter?
– Många gånger, säger Frida.
Men känslorna för mannen finns ju kvar och minnena. Nu är det ett dagligt slit, men i vetskapen att gubbarna skulle ha gjort samma för dem om de var de drabbade och i grunden kärleken gör att de fyra i många år klarat av att vara anhörigvårdare.