Det var 2018 och Mia Rimby hade träffat sin nuvarande man Erik och varit med honom på uppdrag i New York och Rom. Hennes barn närmade sig högstadieåldern.
– Då tänkte jag att det är sista möjligheten innan barnen börjar gymnasiet att åka till något annorlunda ställe som verkligen blir den där upplevelsen man har med sig för livet. Jag sökte och fick jobbet som myndighetschef i Burkina Faso, berättar Mia Rimby.
Hon är uppvuxen i Marsjö utanför Vingåker och hade tidigt ett intresse för språk.
– I högstadiet skrev jag en lista över alla språk jag ville lära mig, och de har jag betat av nu, säger hon.
Språkintresset ledde henne till att åka som utbytesstudent till Brasilien.
– Det förändrade min syn och väckte intresset för världen, berättar hon.
Efter gymnasiet pluggade hon till socionom och tog en master i hälsovetenskap i Göteborg. Hon lärde sig spanska och ryska.
Hon träffade mannen som senare skulle bli far till hennes barn och följde med honom på ett uppdrag till Beijing på två år. Sedan fick hon ett uppdrag i Kirgizistan på tre år, som han följde med henne på. Därefter följde några år i Honduras.
– Vi åkte ut som två unga äventyrare och kom tillbaka åtta år senare med två barn, berättar hon.
Kanske hade det med uppväxten i Marsjö och Vingåker att göra, men hon hade trivs väldigt bra med den provinsiella känslan i Kirgizistan. En liknande känsla har hon nu funnit i Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad.
– Man lär känna människor. Man har sin skomakare, sin låssmed, och man kan cykla överallt, säger hon.
Trots att Burkina Faso är ett av världens fattigaste länder är kriminaliteten låg och det är säkert att röra sig i huvudstaden. Men de norra och östra delarna av landet har blivit alltmer ansatta av terrorism och lokalbefolkningen drivs undan.
– När jag kom hit hade landet 9 000 internflyktingar. I dag är de 700 000, berättar hon.
Hennes jobb på ambassaden kretsar mycket kring det bistånd som Sverige ger till olika utvecklingsprojekt i Burkina Faso, som hon också besöker. Hon har även varit i FN:s flyktingläger som är iordningställda med Ikeatält från Sverige.
– Men på grund av kidnappningsrisken gör vi inga långa resor, utan reser bara över dagen, säger hon.
Utöver fattigdom och terrorism har nu landet också fått coronasmittan att bekämpa.
– Så fort man kommer utanför storstäderna så finns ingen hälso och sjukvård. Får du corona med komplikationer, så finns ingen som kan göra något för dig, konstaterar Mia Rimby.
Myndigheterna har infört statskarantän, skolorna har stängts och det råder utegångsförbud nattetid.
– Och från nästa vecka är det masktvång, berättar hon.
I vanliga fall brukar Mia Rimby göra ett besök i Vingåker på sommaren, för att hälsa på barndomsväninnan Kristina, titta till morföräldrarnas gravar och ta ett bad i Marsjön. Men i år blir det nog inte av.
– I går gick det sista specialinsatta Air France-planet härifrån och landet är nedstängt, berättar Mia, som nu är ensam kvar med maken. Barnen har återvänt till Stockholm, och bonusbarnen befinner sig i Malmö.
När de kan lämna landet nästa gång vet de inte. Båda har åldrande föräldrar i Sverige.
– Rädslan för att det ska hända dem något är värst. Barnen klarar sig, och vi kan prata med dem varje dag. Men det kommer att kännas tungt om vi inte kommer hem i sommar, säger hon.