En pojke från Ukraina sitter vid gränsövergången Medyka i södra Polen och äter en soppa som han fått av hjälparbetare.
För Liudmila Holm räcker det inte med att bara visa sitt stöd för Ukraina med symboliska handlingar, hon behöver göra något mer. Därför har hon engagerat sig i välgörenhetsorganisationer som Angel wings, som startades av Anna Berggren, ursprungligen från Ukraina. Luidmila Holm tog kontakt med Berggren på Facebook, efter att ha hört talas om organisationen på tv.
– Det är så tråkigt när man bara hissar flaggor, det räcker inte. Vi behöver göra konkreta saker. Det är bättre än att gå runt och vara frustrerad, säger hon.
Ett exempel är att åka ner till Polen, dit många ukrainare har tagit sig på flykt från kriget. En konvoj med sju-åtta bilar lämnade Sverige under onsdagen. Med sig har de förnödenheter som mediciner och varma kläder, men de erbjuder också plats i bilen åt dem som vill följa med tillbaka, berättar Luidmila Holm.
– En kollega till mig tog semester och åkte ner med några andra som vi har hittat via en Facebookgrupp. Det är många som vill hjälpa till. Ukraina är ett jättevackert land och de är ett jättefint folk. Jag har rötter i Ukraina på min mammas sida.
Även i Vingåker, långt från kriget, finns ett starkt engagemang, berättar Liudmila Holm. Hon har letat i olika Facebookgrupper efter frivilliga som kan tänka sig att ta emot barnfamiljer som flyr från kriget.
– Jag vet många som ställer upp och kan erbjuda sovplats. Flera vill hyra ut boende billigt, det är jättefint, säger hon.
De flesta som flyr Ukraina i nuläget och tar sig ända till Sverige har redan en koppling till landet, enligt Liudmila Holm. De som inte har släkt eller vänner i Sverige väljer oftast att inte resa så långt bort. De hoppas istället att kunna åka tillbaka igen så fort möjligheten finns.
– Många som skriver till oss vill inte söka asyl, de frågar om man kan behålla sitt pass om man söker asyl. Alla krig slutar med fred till slut, och då måste någon bygga upp landet igen. De kämpar för sina liv och för sitt land, då vill nog många åka tillbaka och hjälpa till sen.
Bland politikerna i Vingåker pågår också diskussioner om vad som är rätt väg framåt.
– Det är hemskt det som händer och Polen kan inte ta emot alla. Vi ser på sociala medier att man gärna tar emot folk. Vi får se hur utvecklingen går och vara lyhörda för vad som kanske kommer, säger socialnämndens ordförande Robert Skoglund (S).
Liudmila Holm arbetar till vardags som integrationssamordnare på Vingåkers kommun.
Vad kan Sverige göra för att hjälpa till?
– Det är en stor fråga, men det handlar om ett gemensamt ansvar för alla länder i EU. I Polen har de inte råd eller kapacitet att ta emot så många flyktingar och det finns inte så mycket att erbjuda där. I Rumänien är det likadant, säger Liudmila Holm.
Hon tror att flyktingströmmen bara kommer att öka under den närmsta tiden. Hon är orolig över hur Sverige ska reagera på att det kommer människor som inte söker asyl.
– Vem ska ta hand om dem? Just nu handlar det om en akutsituation och flera kan ta hand om en barnfamilj under en tid. Men om några veckor, hur blir det då? Vi vet inte hur lång tid det kommer att vara.
Liudmila Holm håller sig uppdaterad om kriget genom att hon får information från sina kusiner i Ukraina och Polen. Hon följer också både officiella ryska och ukrainska medier. Dessutom är hon med i en kanal på den molnbaserade meddelandetjänsten Telegram, där man analyserar nyhetsbruset om kriget för att varna för falsk information.
– Det är normalt i krig att båda sidor jobbar med propaganda. Det måste man filtrera, man ska inte ta allt som sägs som sant, säger hon.
Liudmila Holm (till höger), tillsammans med en vän, på besök i Sankt Petersburg i oktober 2022. Sankt Petersburg är med sina 5,2 miljoner invånare Rysslands näst största stad.
Liudmila Holm föddes i Ryssland. Hon träffade sin svenska man över internet medan hon fortfarande bodde och jobbade där.
– Jag är kärleksinvandrare, jag flyttade inte ifrån – jag flyttade till. När jag kom till Sverige var jag stolt över att jag hade skakat hand med Putin. Nu vågar jag knappt berätta det längre, han verkar ha tappat greppet om verkligheten.
För henne är det inte svårt att skilja på människorna och styret, men hon beklagar att inte alla tänker på samma sätt.
– Jag har inget problem personligen med att jag är ryss, jag har inget ansvar för politiken. Men jag är ledsen för att folket uppfattas som onda, det är redan svårt att vara ryss i Europa. När kriget började kom mitt barnbarn hem från skolan en dag och sa "Jag vill inte vara ryss". Det är tråkigt, det gör jätteont.