Det är tidig förmiddag men kunderna droppar in med en regelbundenhet som intensifieras närmare lunchtid. Det är mycket att hålla reda på.
— Men det är först i mellandagarna det blir riktigt hektiskt. Då är det alltid väldigt mycket folk, säger Gunilla Leskinen.
Hon om någon borde veta. Elva år har det hunnit bli på Factory Outlet.
— Visst kommer det in en hel del roligt folk. En gång kom det in en man och handlade varor för 6 000 kronor. Han betalade allt kontant, i 20-lappar. Det tog en stund att räkna. I dag betalar de flesta med kort, tack och lov.
Det är inte bara betalningsformen som har förändrats under Gunilla Leskinens tid i butiken. Mängden kunder har också ökat i stadig takt. Arbetet i kassan är fysiskt och paketerandet av varor kan slita på kroppen.
— Jag har faktiskt inte haft så stora problem med det. Jag arbetar mycket med axlar och armar i vanliga fall också. När det är långa dagar kan man få problem med kramp i svanken. I dag har vi höj- och sänkbara diskar vilket underlättar.
Utrymmet bakom kassan är tapetserat med jobbscheman och påminnelser. Bredvid numret till polisen sitter en liten lapp med en förfrågan: "kassamiddag-när kan ni?". Lappen är fulltecknad med namn och förslag på datum.
— Jag och de andra kassatjejerna försöker göra lite saker ihop. Nu ska vi till exempel ut och äta middag. De olika avdelningarna på outleten hänger ihop och det är kul, tycker jag. Att man gör saker tillsammans och kan umgås på fritiden lite då och då.
Gunilla Leskinen säger att hon har jobbat så länge att det mesta går på automatik.
— Det är kassa, pengar och rutiner. Men det är också viktigt att komma ihåg att ingenting är värre än att man kan rätta till det, även fast det är viktigt att vara noggrann.
När det gäller att vara trevlig mot kund behöver hon inte följa någon punktlista. Det sitter i ryggmärgen.
— När man går igenom de här dörrarna går man också in i sin yrkesroll. Det är som att komma i en sorts stämning. Jag trivs i mitt arbete och det märks också i mitt bemötande av kunder. Det gäller också att kunna känna av människor. En del vill kanske småprata lite medan andra är helt tysta. Det lär man sig helt enkelt med åren.