Det blev snabba ryck för de tidigare kollegorna Birgitta Åberg Andersson och Lilian Garp, då de insåg att deras gamla arbetsplats skulle jämnas med marken redan i december.
Hur många gånger hade de inte talat om minnena från Grändens dagis och fritids och hur roligt de vore att återse både arbetsplatsen och kollegorna?
– Vi trodde att förskolan skulle stå kvar till sommaren, men när vi förstod hur bråttom det var så skickade vi ut inbjudningar till pensionärer som hade jobbat på Gränden, säger Birgitta Åberg Andersson.
På bara ett par veckor lyckades de dra ihop ett stort gäng och under lördagen sammanstrålade den före detta personalstyrkan.
Lilian Garp berättar att Grändens lekis startades 1973 och i januari 1974 öppnade daghemmet, som det hette då.
– Jag började hösten 1974 på fritids och 1975 fick jag jobb som barnskötare på dagiset. Jag trivdes väldigt bra här och var på olika avdelningar. Det var en otroligt fin tid vi hade tillsammans.
Snart nog fick hon sällskap av Birgitta Åberg Andersson, som anställdes som förskollärare 1978.
– Vi hade så roligt tillsammans. Det var så ont om förskollärare, så jag blev anställd trots att jag fortfarande gick på förskollärarseminariet i Örebro. Jag var tjänstledig fram tills jag tog min examen och började samtidigt med Gunilla Hågbrandt, berättar hon.
Vissa minnen har etsat sig fast i minnet, som det allra första föräldramötet.
– Barnen hade tandborstar på förskolan och det var en jättehet fråga om vi skulle ha dem kvar. De tog ju varandras tandborstar och rätt som det var var de i toaletterna och handfaten och skurade, berättar Birgitta Åberg Andersson.
Smittspridningen galopperade och Gränden fick tillfälligt stänga på grund av streptokocker. Alla barn och personalen fick knapra sig igenom en penicillinkur.
Hur det gick då på föräldramötet? Jodå, kampen vanns och tandborstarna försvann illa kvickt.
Både Lilian och Birgitta minns en svunnen tid med gott om både pengar och resurser.
– På småbarnsavdelningen hade vi fyra heltidstjänster på tolv barn och allt var möjligt på den tiden. Vi gjorde massor av utflykter och åkte bland annat till Stockholm för att titta på Olof Palmes grav, berättar Lilian Garp.
Att en sista gång få kliva in på den arbetsplats hon förblev trogen tills 2010 värmer hjärtat.
– Det känns väldigt bra att få säga adjö, säger Lilian Garp med eftertryck.