Under söndagen påträffades en kvinna i 75-årsåldern död efter att ha varit försvunnen från sitt hem under natten. Ann-Marie Högberg, förbundsordförande i Anhörigas riksförbund, säger att det inte alls är ovanligt att personer med demenssjukdom irrar bort sig på olika sätt.
– Dess bättre är det ofta inte så långvarigt och med så förskräckliga konsekvenser, säger hon.
Händelsen i Vingåker menar hon sätter fingret på en stor oro för många idag.
– Det är ju mardrömmen för många anhöriga. Det går inte att sätta hänglås på dörrar för folk, så det är väldigt ofta ett ständigt passande. Bor man tillsammans med en partner som är lite skröplig sliter det förfärligt mycket. Den största gruppen anhöriga är medelålders barn som ständigt oroar sig, samtidigt som de har ett eget livspussel att ta hand om.
Rent generellt anser hon att det stora problemet för anhöriga idag är bristen på boendeplatser.
– Det är verkligen alldeles för svårt att få en plats när man behöver det. Det leder dels till ovärdiga förhållanden för den enskilde äldre, men både oro och hög arbetsbörda för de anhöriga. Man har minskat antalet platser på särskilt boende. Under de senaste 20 – 25 åren har det minskat med 25 procent, samtidigt som vi blir fler äldre, säger hon.
Trots en ökad hemtjänst, menar hon att det är ett glapp i omhändertagandet som i stor utsträckning får skötas av anhöriga.
– I Sverige är det 1,3 miljoner anhöriga som regelbundet hjälper eller stödjer en närstående, 75 procent av all vård och omsorg i Sverige ges av anhöriga. Det är en väldigt stor grupp, så man kan inte se en ansökan som bara en enskild person.
Men enligt Robert Skoglund (S), socialnämndens ordförande i Vingåker, stämmer inte bilden av en brist på boendeplatser lokalt.
– Nej, det håller jag inte med om. Vi stängde en avdelning för ett år sedan och i dagsläget har vi åtta tomma platser på våra boenden. Vi hjälper tvärtom andra kommuner med platser. Vingåkersborna ska känna sig trygga med att det finns en plats när de behöver den, säger han.
Att väntetiden för att få en plats på ett särskilt boende skulle vara lång, håller han inte heller med om.
– Det är sammanträden med biståndshandläggaren varannan vecka så vi pratar om veckor. Sen behöver man utreda personen och utifrån den utredningen lämnar man ett förslag. Och ser man att det är bråttom, får man komma in på korttidsboende.
Att vissa bor hemma för länge håller Robert Skoglund till viss del med om. De ser ibland människor med hemtjänst, som de anser skulle få bättre vård på ett boende.
– Men vi kan inte tvinga någon och jag har full förståelse för att man vill stanna hemma. I sitt eget hem känner man sig ofta väldigt trygg och man är nöjd med hemtjänsten som gör ett fantastiskt jobb. Ofta är det barnen som är oroliga för att en anhörig börjar bli vimsig eller dement och någonstans finns det en gräns för när det inte längre är försvarbart att allt ska göras i hemmet, säger han och fortsätter:
– Det är som med kvinnan som tragiskt nog lämnade sitt hem. Vi kan inte sätta lås på dörrarna, vi kan bara erbjuda tjänster för att hålla koll. Jag såg på min egen mamma när det började bli snurrigt i huvudet och hon gjorde allt tokigare saker. Men den där processen är jättesvår, när har personen nått gränsen och behöver en annan sorts hjälp?