Dagen hade börjat vid 07.00 på ambulansstationen i Katrineholm och ambulansteamets Ingela Norsell och Sara Hedbäck hade precis avklarat lunchen i Vingåker. De slog sig ner en kortis för att se tv-nyheterna och såg vad som hände i Örebro.
– Vi insåg snabbt att vi skulle kunna bli larmade dit, men det hände ingenting på ett tag och vi tänkte att det nog var lugnt, berättar Sara Hedbäck.
En kort stund senare kom larmet.
– Vi åkte tio över två och på vägen hörde vi via vår gemensamma insatskanal att det var väldigt mycket resurser dragna, helikoptrar, läkarteam och ambulanser, berättar Ingela Norsell.
De dryga fem milen till Örebro använde ambulanskollegorna väl till att mentalt och professionellt förbereda sig.
– Såna här gånger går man in i ett work mode och fokuserar på sin uppgift. Vi gick igenom olika scenarion som vi kunde förväntas mötas av, vad vi hade för utrustning i bilen, hur vi skulle hantera det och vilka sjukhus vi skulle kunna tänkas åka till. Om det blir många skadade kan inte alla åka till samma sjukhus, säger Sara Hedbäck.
– Vi visste ju inte vad som väntade och så är det ofta. Vi är ju vana att vara flexibla och att inte veta vad vi ger oss in på, inflikar Ingela Norsell.
Väl framme i Örebro blev duon snabbt varse om att platsen ännu inte var säkrad av polisen.
– Vi fick snabbt intrycket av att alla enheter på plats hade bra koll på läget och den som var sjukvårdsledare gav oss en direkt positionering dit vi skulle åka, vår brytpunkt var vid Jumpyard ungefär 200 meter från skolan. Det kändes inte som att det var klart hur många som eventuellt skulle kunna vara skadade i byggnaden. Vi fick även information om att de inte visste om det var en eller flera gärningsmän, berättar Sara Hedbäck.
– Under en pågående insats får man inte veta allt, man får jobba med det man har. Det funkade väldigt bra och vi är väldigt imponerade över hur proffsig Örebros organisation var, säger Ingela Norsell.
Hon konstaterar att det hänt mycket sedan attentatet på Drottninggatan den 7 april 2017.
– Man har ju skruvat upp rutiner i samverkan och jobbar på ett annat sätt. Man är mycket mer förberedd. Det var otroligt mycket resurser på plats i Örebro, sjukvård, poliser och räddningstjänst på plats. Man bemannar ju upp vid stora händelser och frågar folk som är lediga om de kan tänka sig att rycka in. Vid en stor händelse är de flesta intresserade av att hjälpa till liksom, konstaterar Ingela Norsell.
Sara Hedbäck och Ingela Norsell fick åka fram en kort stund när skolan väl var säkrad och sedan fick de besked om att de kunde vända hemåt igen. Overklighetskänslan drabbade dem på hemväg.
– Ja, det var ju så man frågade sig ”Har vi verkligen varit där idag”. Larm i den här storleksordningen inträffar ju så otroligt sällan. Det här är ju sånt som vi övar på och vi hade nyligen en sån övning i Eskilstuna med ett masskadescenario. Det låter kanske fruktansvärt, men ur vår synvinkel blir det ett lärotillfälle att ta med sig även om vi inte var så delaktiga, säger Sara Hedbäck.
Under arbetspasset rådde fullt fokus på uppgiften, men när de klivit av sitt skift kom tankarna.
– Medmänskligt landade det när jag kom hem. Då kommer de privata tankarna som medmänniska, ”Herregud, vad hemskt”, säger Ingela Norsell.