På tisdagen öppnade biblioteket dörrarna till den första av tre berättarkvällar. Tillsammans med föreningen Vingåker växer tillsammans och Studiefrämjandet ger biblioteket under hösten Vingåkersborna möjligheten att möta människorna bakom flyktingstatistiken.
Det görs i berättandets form – av flyktingarna själva.
– Jag tror att det är berättelserna som skapar livet, och gemenskapen mellan människorna, sa Tiina Rokka i värdföreningen.
Ordet gick först till Saad Tapsho, asylsökande frisör från krigets Aleppo, Syrien. Han drömde som liten om att bosätta sig utomlands. Men han hade aldrig föreställt sig att han skulle hamna i ett främmande land långt hemifrån som krigsflykting.
– Nu vill jag bo och jobba här. Jag vill inte ha någonting gratis. Det är inte vad jag har riskerat mitt och min familjs liv för, sa Tapsho och började sedan sjunga på arabiska för de cirka 30 åhörarna – både svenskar och andra flyktingar.
Den känslosamma sången, berättade tolken Nasir Abdelli mellan stroferna, handlade om att känna sorg men också hopp.
Kanske tänkte Saad Tapsho på sina barn som han en dag hoppas kunna återförenas med i Sverige. Kanske tänkte han på sin ena bror, som dött i kriget, eller sin andra bror, som är spårlöst försvunnen.
"Det man ser av kriget i Syrien i nyhetsrapporteringen är bara en liten bild av verkligheten", sa han inledningsvis. En åhörare som plötsligt bad att få ordet en stund hade samma upplevelse att förmedla.
Tapshos landsman berättade med Nasir Abdellis hjälp om alla de människor han känner som tvingats begrava minst en person som de älskar. Han sa: "När vi syrier gråter, gråter vi blod".
– Jag hoppas att svenskarna kan hjälpa oss att komma över denna sorg, sa han, tackade för ordet och lämnade biblioteket med sin familj.
Tolken kunde då berätta att familjen precis kommit till Vingåker från Malmö. De satte sin fot i Sverige för första gången i går.
En ung, syrisk kvinna som presenterades som Rana tog över berättandet från Tapsho. Hon har varit i Sverige i fem månader och kom till Europa i båt över Medelhavet från Turkiet. När Rana tvingades begrava sin dotter fann hon styrkan i det avgörande beslutet att ensam med sina sjuka och rullstolsburna söner, 15 och 17 år, fly kriget och kaoset.
– Det var en mycket svår resa. Men vi hade bara två val. Att ta oss därifrån till Sverige – eller att dö.
Flera av åhörarna nickade tyst. Men där fanns också plats för glädje. Irakiern Reinberj Haje Amen var den sista av kvällens berättare. Med sin familj har han nu levt i Sverige i åtta år, och kastats mellan hopp och förtvivlan i väntan på ett besked från Migrationsverket.
Härom dagen kom det. Det var positivt – ett glädjens kapitel i denna familjs livshistoria.