I ett rum på Slottsskolan sitter tre vuxna och stirrar på en telefon.
– Jag har kvar hoppet och försöker tänka positiva grejer om att jag kommer att komma tillbaka, säger en späd men klar tonåringsröst från luren.
Leyla Cano, 16, utvisades i februari tillsammans med sin bror Ali, 14, och mamman till Armenien efter nästan åtta års processande i det svenska asylsystemet.
Nu befinner hon sig i en by sydväst om huvudstaden Jerevan, i en till synes desperat belägenhet: Pappan har gått under jorden, mamman och brodern ligger apatiska till sängs och tack vare en stödgrupp hemma i Vingåker köper Leyla mat och medicin till dem.
De tre var hemlösa i huvudstaden Jerevan i några dagar innan en man från den yazidiska minoriteten, som familjen också tillhör, lät dem flytta in i hans ouppvärmda vagn ute på landet.
– Ibland när jag inte får tillräckligt med luft, när tankarna fastnar i huvudet, går jag ut och promenerar.
– Jag frågar ibland mamma och Ali om de vill komma ut med mig och ta frisk luft men de vill inte det. Mina dagar är väldig ensamhet och sorg och jag gråter väldigt mycket.
Leyla lagar mat och värmer tvättvatten på en gasspis, rinnande vatten saknas. Familjen har ingen kontakt med myndigheterna och Leyla har fått uppfattningen att yazidiska flickor i landet i vilket fall inte studerar efter grundskolan.
Läraren Marie Karlsson och föräldern Helena Ljungh Orest, som engagerat sig för familjen, är förtvivlade över att Sverige låter barnen hamna i en så utsatt situation.
– Det kan inte vara rimligt att vi får bära oss åt på det här sättet, säger Karlsson, med trötta ögon efter de långa samtalen med Leyla som stundtals inte ser någon utväg.
Migrationsverket uppgav i mars för SR att armeniska myndigheter identifierat hela familjen som armeniska medborgare. Medlemmar i stödgruppen säger sig vara beredda att betala alla kostnader och till och med adoptera barnen, bara de får återvända till Vingåker.