Fatima och hennes föräldrar Abbas och Zainab Al-asadi sitter i soffan hemma hos Gunilla Larsson Rubne som de har känt i flera år och numera bor bara några hundra meter ifrån.
Femtonåriga Fatima Al-asadi sitter med sina föräldrar: pappa Abbas och mamma Zainab, i soffan hemma hos Gunilla Larsson Rubne i Vingåker. De är grannar och vänner sedan flera år. Fatima är på många sätt en helt vanlig femtonåring som längtar efter att gå ut nian och drömmer om framtiden. Hon blev nyligen vald till Slottsskolans Lucia, vill gå samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet och funderar på att läsa vidare till tandläkare eller tandhygienist efteråt.
Men samtidigt har Fatima varit med om mer än de flesta i hennes ålder. När hon var åtta år gammal genomförde familjen något de visste var farligt: de färdades över det förrädiska Egeiska havet mellan Turkiet och Grekland i en gummibåt tillsammans med andra flyktingar. Trots att det är ett halvt liv sedan är Fatimas minnen av flykten knivskarpa.
Den börjar med att pappa Abbas berättar för familjen att de kommer att åka på en resa i ett halvår och sedan kanske komma tillbaka. Fatima kramar sina systrar hejdå innan de åker till flygplatsen. Väl i Turkiet klämmer familjen ner sig i den svarta gummibåten som de hoppas ska föra dem till säkerhet.
– Det är svårt att förklara, men vi har sett döden, det har vi gjort. Vi var 56 personer i båten, folk satt på varandra och barn kräktes. Det var fruktansvärt jobbigt, jag hade ont i benen för att folk trampade på mig. Jag kramade pappa och sa att vi skulle dö, säger Fatima Al-asadi och tystnar.
Många som gjorde samma resa kom aldrig fram. Enligt FN drunknade 3,771 flyktingar i medelhavet samma år, ändå var den osäkra resan värd risken för många.
– Jag är tacksam för att jag är här i sverige, men jag kan inte rekommendera någon annan att komma hit på det sättet för vi visste inte att det skulle vara så farligt som det var. Varje gång jag tänker på det får jag jätteont inombords, hur kunde jag ta den stora risken med min familj, säger pappa Abbas Al-asadi.
Året var 2015. Sammanlagt sökte 162 877 personer asyl i Sverige, de flesta på flykt undan krigsdrabbade områden i Syrien, Afghanistan och Irak. Sverige var det land i Europa, efter Tyskland, som tog emot flest flyktingar. Asylrätten och integrationen debatterades friskt och benämningen "flyktingkrisen" blev ett ord på allas läppar. Mot slutet av året beslutade regeringen Löfven att införa flera åtgärder för att skapa ”ett andrum för svenskt flyktingmottagande”.
I den svenska skolan har Fatima Al-asadi läst om kriget i Irak i början av 2000-talet, innan hon föddes. Nyligen hade hon ett föredrag om Saddam Hussein. "Nu är det inte lika mycket krig men det är fortfarande mycket som är förstört, det är inget bra land att leva i", säger hon.
För Fatima Al-asadi, som tillsammans med mamma, pappa och sina tre bröder, överlevt resan och kommit fram till Sverige, väntar nu nästa hinder: asylprocessen. I november 2015 ansöker de om asyl i Sverige. Beslutet kommer att dröja tre år och när det väl kommer – den 19 september 2018 – är det negativt. På den tiden har barnen lärt sig svenska och fått kompisar i skolan.
– Jag är fortfarande en glad människa men jag var ännu mer glad och positiv förut. Det är klart att det blev jobbigare i skolan, säger Fatima Al-asadi.
Efter det negativa beslutet från Migrationsverket går ärendet till domstolen som efter en tid underkänner det och skickar tillbaka det till Migrationsverket. När uppföljningsmötet med Migrationsverket väl kommer i januari 2021 är det bara pappa Abbas som får komma till tals.
Det nya beslutet blir också negativt och baseras på att familjens anknytning till Sverige inte är tillräckligt stark. Fatima Al-asadi är besviken på att Migrationsverket inte bemödade sig att prata med resten av familjen innan de bestämde sig.
– Jag tycker att de har gjort ett felaktigt beslut. Jag har ett liv här, jag hade kunnat bevisa min anknytning till Sverige om jag hade fått prata. Man bildar sin identitet när man är mellan sju och sexton så min identitet är svensk, jag har vuxit upp här. Hur kan jag inte ha starkare anknytning till Sverige när jag har fler vänner här än i Irak? Det är helt sjukt, säger hon.
Efter en överklagan ligger nu ärendet hos Göteborgs domstol som ska fälla det slutliga avgörandet. Ingen vet hur lång tid det kan ta och under tiden svävar familjen i ovisshet. Fatima Al-asadi tycker inte att beslut om uppehållstillstånd borde ta så lång tid.
– Hade vi fått beslutet redan första året hade vi inte haft en sådan stark anknytning hit. Då hade vi kunnat resa vidare till Tyskland, men nu är det svårt att åka till ett annat land och börja om.
Fatima Al-asadi som Slottsskolans Lucia i Västra Vingåkers kyrka, december 2021. De andra elevernas ansikten är pixlade.
Familjen Al-asadi lämnade Irak eftersom pappa Abbas började få hot under slutet av 2014. Men det var inte bara han som kände sig osäker i landet.
– I Irak finns inte den friheten vi har i Sverige. Mamma kan inte gå ut själv, hon måste ha en manlig familjemedlem med sig hela tiden utomhus. Vi kom inte till Sverige för att vi var hungriga eller inte hade kläder, vi kom hit för att vi ville ha säkerhet och frihet. Hade jag varit kvar i Irak hade jag inte haft det, det är många saker jag aldrig hade fått, säger Fatima Al-asadi.
Hon visste inte ens att Sverige existerade innan de kom hit. Att de hamnade här beror på att pappa Abbas har en kusin i landet.
– Pappas kusin frågade vad det är vi vill ha. Han sa "frihet" och kusinen sa att Sverige är perfekt för det. Han sa att svenskar har ett gott hjärta, säger Fatima.
Mamma Zainab påminner Fatima om att hon hade varit tvungen att bära sjal om hon var kvar i Irak. Fatima skrattar till.
– För några dagar sedan pratade jag med mormor. Hon frågade när jag ska ta på sig sjal. I framtiden, sa jag bara. Båda mina systrar har sjal fast de inte vill, samhället har tvingat dem att ha det. Här i Sverige är det annorlunda, man har rätten att välja.
"Vi är väldigt nära varandra, vi är en familj som är kärleksfull", säger Fatima Al-asadi.
En annan sak som tynger familjen, berättar Fatima, är att hennes föräldrar aldrig har fått träffa sina barnbarn. Nyligen ringde en av hennes systrar som fortfarande bor i Irak med sin son.
– Sonen är fem år och han sa "nu är jag arg på dig för du kommer aldrig till oss". Pappa började gråta, det är inte han som bestämmer att han inte kan träffa sina barnbarn.
Familjen har inte heller kunnat bestämma var i Sverige de ska bo sedan de kom hit, berättar hon.
– Det är migrationsverket som bestämmer. Vi har flyttat nio gånger.
Fatima radar upp alla ställen de har bott på i Sverige, på vissa orter har de flyttat flera gånger: Flen, Vadstena, Norrköping, Hävla, Finspång och Vingåker.
– I Vadstena lärde jag mig den svenska nationalsången. Pappa tvingade mig att titta på svenska serier och lyssna på radio, vi hade till och med glosförhör, säger hon och skrattar.
"I min förra skola pratade mina vänner om sin barndom men de saker jag har att berätta är inga roliga saker. Jag har haft det väldigt tufft men jag kommer att ha det bra i framtiden", säger Fatima Al-asadi, som står i sin klasströja.
Det var i Hävla i Finspångs kommun som familjen lärde känna Gunilla Larsson Rubne och hennes sambo Max, som sedan dess har gått bort. De hade sommarhus där och Fatimas bror Ali mötte paret på en promenad. Så småningom blev de båda familjerna nära vänner.
– Gunilla lärde mig att simma, och pappa och mina syskon har hjälpt Gunilla och Max att måla, säger Fatima.
Familjerna fortsatte att ha kontakt genom flera flyttar och så småningom hamnade familjen Al-asadi också i Vingåker där de nu bor bara några hundra meter från Gunillas hus.
– Den godaste maten som finns är Fatimas mammas köttfärsrullar, säger Gunilla Larsson Rubne och ler mot Zainab.
– Det känns som att Sverige inte vill ha oss, men de svenskar vi känner vill ha oss och det vet vi om. Speciellt tänker jag på hur vi ska kunna vara långt bort från Gunilla, säger Abbas Al-asadi.
Gunilla Larsson Rubne håller om Fatima i sitt kök. "Det här är en helt underbar familj. De vill jobba och de är jättevänliga. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de ska få stanna, de har hjälpt mig så mycket här hemma", säger hon om familjen Al-asadi.
På frågan om hennes föräldrar ibland saknar livet i Irak kommer pappa Abbas svar direkt.
– Aldrig. Om mina döttrar var här i Sverige skulle jag aldrig tänka på Irak. Men det är på grund av de som styr landet, jag hatar inte Irak, säger han.
– De som bestämmer nu blir bara värre och värre, säger Zainab och Fatima lägger till:
– Vem vill vara en flykting i ett annat land? Om du har ett bra liv och en bra utbildning, rätt att säga och ha på dig vad du vill, ett hem du trivs i. Om du hade allt det, skulle du vilja åka till ett annat land som flykting och börja om igen? Hade vi ett bra liv i Irak hade vi inte gjort den här resan.
Pappa Abbas Al-asadi påpekar att det alltid finns småsaker i vardagen som påverkar deras välmående. Fatima berättar om ett exempel.
– Som när de frågar om vi vill bli medlemmar på Ica och jag frågar vad som krävs: ett svenskt personnummer. Det är så tufft mentalt, det finns alltid saker som påminner om vilka vi är och det gör ont att det alltid är svårare för oss, säger hon resignerat.
Av samma anledning har hennes bror Mustafa inte fått något studiebidrag under sin gymnasietid. Snart tar han studenten och behöver hitta ett jobb, men de som vill anställa honom måste vänta på att han först beviljas ett tillfälligt personnummer.
"Jag har varit i Sverige i sex år och flyttat nio gånger. Jag har hittat vänner och mått bra och sen säger de att vi ska flytta, det gör ont inombords", säger Fatima Al-asadi.
Att tänka på framtiden är också svårt, säger Fatima Al-asadi. Till gymnasiet nästa höst tänker hon söka samhällslinjen, men även det känns alltför osäkert för att våga hoppas på.
– Jag kan inte säga var jag kommer att bo om ett år eller om jag kommer att få stanna i Sverige. Så ja, det är väldigt svårt. Jag brukar tänka på det på kvällarna och då blir kudden full av tårar. Men min mentor sa något som motiverade mig: "i slutändan kommer det att bli bra, om det inte är bra än så är det inte slutet".
Nästa gång vi träffas har det precis varit skolavslutning. Fatima har fått en julklapp av sin "secret santa" och hämtas på parkeringen av sin pappa. Hon berättar att hon är orolig över att folk bara ska se henne som någon det är synd om.
– Det är en sorglig historia och jag vill inte ändra något i den för det är sanningen, men jag vill inte vara svag. För svåra situationer gör oss starka.