Det finns en flicka som har hål i hjärtat och en tonårspojke som får ta för mycket ansvar för sin familj. Det finns en mamma och en pappa som är tyngda av sorg och oro, i en lägenhet i Vingåker där vårsolen inte lyckas leta sig in genom de nedfällda persiennerna.
Familjen Nuri kom till Sverige och Vingåker som asylsökande för två år sedan. Härom dagen meddelade Migrationsöverdomstolen att den inte kommer att ta upp deras ärende. Därmed fastställs migrationsdomstolens beslut: familjen får inte uppehållstillstånd och ska återvända till hemlandet.
Det är ett tungt besked för alla som får det. För familjen Nuri innebär det skräcken för att förlora ett barn och en syster, och för att en make och en pappa ska fängslas. Deras situation har fått Vingåkersbor att engagera sig i familjens öde.
Ruslan Nuri, som blir 16 i år, och hans lillasyster Ayan har rotat sig i Vingåker och talar flytande svenska. Han går på Vidåkersskolan och hon på Sävstaskolan.
Personal på Ruslans skola försöker stötta honom och hans familj, men nu har kallelsen kommit: på tisdag ska familjen Nuri infinna sig på Migrationsverket i Flen för ett första samtal om återresan till hemlandet.
Engagemanget från Vingåkersbor har sin grund i bland annat det faktum att snart nioåriga Ayan har ett allvarligt och medfött hjärtfel.
– Från början visste vi inte det. Men så blev hennes läppar och händer blå, berättar hennes bror.
Han säger att den specialistsjukvård som krävs inte finns att tillgå i Azerbajdzjan. Därför fick familjen när Ayan inte ens var ett år gammal sälja sin lägenhet och ägodelar för att ta henne till Kiev i Ukraina där hon opererades och fick en pacemaker.
När familjen återvände till en lånad bostad och otrygg ekonomi i hemlandet fick Ayans sjukdom oanade konsekvenser.
Pappa Vugar Nuri, som tidigare hade arbetat i många år som livvakt åt närstående till landets högsta makthavare, berättade i en tv-intervju om svårigheterna att få hjärtvård för sin dotter. När inslaget hade sänts anklagades Vugar för att ha baktalat makten i samband med att han träffade medierna, berättar familjen.
– Det är inte sant, säger Ruslan Nuri.
Men han berättar att pappan misshandlades och att familjen hotades, och till slut blev livet i Azerbajdzjan för svårt. Familjen tog sig ut ur landet och kom så småningom till Sverige.
Pappa Vugar, den före detta livvakten, är fortfarande stor och stark. Men han kan inget göra åt besluten som är fattade om familjen, som lever som på undantag i lägenheten i Vingåker. Oron och sorgen har satt sig i väggarna.
– Jag behöver bara lite hopp, säger Vugar Nuri.
Att tvingas återvända till hemlandet ter sig för familjen som övermäktigt. Ruslan berättar att vården av hans syster i Azerbajdzjan kostar hundratusentals kronor. Men efter operationerna i Kiev och resan till Sverige finns inga pengar.
– Det är hårt att inte kunna hjälpa sitt barn, säger Tatyana Kuvikova som är barnens mamma.
Ruslan Nuri har svårt att koncentrera sig på skolarbetet. Han är den som bär familjen på sina axlar när föräldrarna inte orkar.
Den här dagen har han varit med sin kamrater i årskurs åtta på gymnasiemässan i Katrineholm. De andra kan börja fundera på vilka program de ska välja. För honom är det mer än plugg och betyg som kan stå i vägen för framtidsdrömmen, att bli polis – i Sverige.
– Polisen är inte så bra i hemlandet. Jag gillar att följa regler.
Men drömmarna överskuggas av oron för familjen. Ruslan Nuri räknar inte med att kunna studera vidare i hemlandet, utan han måste försöka hitta ett jobb för att hjälpa familjen.
– Men jag är inte orolig för mig själv, utan för min syster, säger han.
Två saker fruktar han mest av allt:
– Att min pappa hamnar i fängelse. Och att min syster dör.