Vad är normalt egentligen, är en röd tråd genom föredraget som blandar mycket humor med ett allvarligt budskap. Pelle Sandstrak turnerar runt med sitt föredrag "Mr. Tourette och jag" och är något av en ståuppare med ett verkligt seriöst budskap och han har publiken lindad runt sitt finger.
Själv diagnostiserad med Tourettes syndrom ställer han frågan:
Hur ska man bemöta ett annorlunda beteende? Och vad är det som är annorlunda? Sandstrak har skrivit böcker om sig och sin sjukdom och är en mycket uppskattad föreläsare.
I Slottsskolans aula var det inte många platser lediga. Att ha ett bra liv, inget vanligt liv, kanske men ett bra liv, att njuta av livet i nuet var något som han poängterade vid ett flertal tillfällen. Om än att kaffet inte lever upp till kravet och att plånboken låg på biltaket och föll av i en hårt trafikerad rondell. Så är livet bra. I alla fall nästan alltid.
Historien om plånboken med en knorr. Sandstrak berättade att han var på väg från hemstaden Linköping mot Eskilstuna för att hålla ett föredrag och stannade till för att tanka och köpa kaffe och bulle på en mack. Kaffe och mobil och plånbok låg på biltaket när han skulle öppna bildörren och han fick med sig det mesta in. Förutom plånboken blev han snart varse.
Ett samtal från Posten i Linköping gjorde honom medveten om sin förlust. Det var en 20-årig grabb som lämnat in den. Och ville ha kontakt med Sandstrak. Som ringde upp och killen som berättade att han såg sig själv som en nolla, arbetslös vid 20 års ålder, och som gjort en del dumt i sitt liv, men nu åkte runt i Linköping mellan 07 och 15 i akt att göra goda gärningar. Det hade han tid till eftersom han inte hade någon anställning.
Som att plocka upp en plånbok som ligger i den mest trafikerade rondellen i Linköping, och dessutom under morgonrusningen. Han ställde sin moped i kanten av rondellen och med fara för livet plockade han upp Sandstraks plånbok och lämnade in den på ett postkontor. Sandstraks poäng var att killen som ansåg sig själv värdelös är en ovanligt bra människa.
– Han är en hjälte i mitt liv.
Inte en krona saknades i plånboken.
"Men berätta inte för någon att det var jag som stal moppen", var slutklämmen på den historien som var en av många som blandade allvar med goda skratt. Och frågan kvarstår, vad är normalt egentligen?