Elin berättar om vardagen mitt i krigets Ukraina

Elin Pettersson från Vingåker tog ut semesterdagar för att åka till den polska gränsen och det krigsdrabbade Ukraina. Vid ett par tillfällen under flera dagar berättar hon för tidningen om hur verkligheten ser ut för de som fortfarande bor och arbetar i landet.

Här är några av de bilder Elin Pettersson har tagit på sin resa till den polska gränsen och det krigsdrabbade Ukraina.

Här är några av de bilder Elin Pettersson har tagit på sin resa till den polska gränsen och det krigsdrabbade Ukraina.

Foto: Privat

Vingåker2022-03-23 20:06

Elin Pettersson arbetar till vardags som kultur- och fritidschef på Vingåkers kommun. Men ända sedan Rysslands invasion av Ukraina har hon haft en gnagande känsla av att hon vill göra något för att hjälpa till. Den 2 mars följde hon med en konvoj på sex bilar och tolv vuxna som åkte ner till Polen med förnödenheter.

– Jag kände att jag behövde göra något mer än att bara skänka pengar. Vi hade jättemycket mat och filtar som vi lämnade vid gränsen. Där finns ett logistikcenter där ukrainare och polacker arbetar tillsammans. Vi lastade om alla saker på en lastbil och åkte in över gränsen, berättar hon.

Efter att hon hade kommit hem igen efter sin första vända kände hon att det fortfarande fanns mycket kvar att göra. Hon startade en insamling med sin mamma och fick kontakt med fler volontärer.

– När man åker och hjälper till blir det som ett nätverk. Några i det här första gänget var kvar när jag skulle åka ner igen. Jag hade kontakt med dem och fick veta vad som behövdes.

undefined
"Jag har tagit semester för att åka, det gick bra. Jag hade många dagar kvar och min chef är uppmuntrande. Sen betyder det mycket att få göra de här sakerna och jag tror att man blir bättre på sitt jobb också", säger Elin Pettersson från Vingåker.

Dessutom träffade hon en kvinna som heter Natalia som ville åka med. Natalia fick inte tag på sin familj som var kvar i Ukraina. Så onsdagen den 16 mars bar det av igen. Denna gång var de fem personer i tre bilar, fullpackade med mat, mediciner, elverk, motorsågar – allt enligt önskemål från personer på plats vid gränsen.

– Vi handlade innan vi kom till Warszawa. Vi handlar helst inte nära gränsen eftersom de som kommer dit behöver den maten, men samtidigt vill man också stötta det lokala näringslivet, säger Elin Pettersson när vi först hörs den 19 mars.

Hon hade hyrt en stuga i den polska staden Hrebenne, som ligger precis vid den polska gränsen. En och en halv timme därifrån med bil ligger Lviv, västra Ukrainas största stad. Där packade de svenska volontärerna ur sina bilar på ett lokalt mottagningscenter.

– Det är mammor och barn som kommer dit, de kommer från hela Ukraina. De får ett kit med förnödenheter för att kunna bo i ett skyddsrum. En del av dem stannar i skyddsrummen medan en del kommer dit bara för att landa efter kriget.

undefined
Bilarna som har åkt från Sverige lastar av förnödenheter som mat, kläder och medicin på ett mottagningscenter i Ukraina.

De lämnade också av Natalia hos sina föräldrar i Lviv. Föräldrarna hade inte bara klarat sig från bombningarna, de ville också bjuda in hela sällskapet på middag. Elin Pettersson blir rörd av bara tanken på att personer som lever mitt i ett brinnande krig tar sig tid och energi för att bjuda på mat från sina begränsade förråd.

– Det känns så osvenskt. De säger direkt att vi måste komma in och så blir vi bjudna på mat. Bland annat inlagda äpplen med nejlikor, det var jättegott. Jag frågade om receptet men jag fick en burk att ta med mig hem istället, säger hon.

undefined
I den polska gränsstaden Medyka lastas sex portugisiska minibussar med färska förnödenheter för att fraktas till mottagningscentret i Ukraina.

Under natten mot den 18 mars gick åter flyglarmet i Lviv, precis som varje natt. De boende kallar det för ren terror, berättar Elin Pettersson. Just denna natt träffade åtta missiler en flygplats precis utanför staden. Elin Pettersson funderar lite innan hon svarar på frågan om de är oroliga när de åker över gränsen.

– Just då var det lite spänt, man är lite på spänn hela tiden. Men barnen är ute och leker, det känns inte som att det pågår ett krig, på ett sätt. Det är en jättekonstig känsla. De leker och har kul medan vi åker in och lämnar våra grejer och åker därifrån för att vi känner oss otrygga. Men det här är deras liv just nu, de har inget annat val. Sen när vi kommer in i Polen igen släpper spänningarna.

undefined
En dag bland andra i det krigsdrabbade Ukraina: Solen skiner och barnen leker på bakgården. Om nätterna tjuter flyglarmen och explosioner hörs på avstånd.

Under ett av våra samtal är Elin Pettersson på plats vid den ukrainska gränsen. Hon visar en kort sekvens från flyktingmottagandet genom telefonens bildsamtal. Det är ett myller av människor som går med sina väskor och barn i handen. Längs vägen står tält från organisationer som UNHCR och bussar som leder till säkerheten i närliggande länder som Polen.

– Att vara på den här platsen är jobbigast, säger hon sammanbitet medan telefonen sveper över omgivningarna.

undefined
Vid gränsen mellan Polen och Ukraina har välgörenhetsorganisationer och religiösa samfund satt upp tält där de erbjuder hjälp. Därifrån slussas flyktingar vidare in i Polen och till andra länder.

Har de här resorna ändrat din förståelse för kriget på något sätt?

– Allt annat i livet känns liksom ganska futtigt. När jag kom hem efter den första svängen kände jag det som många beskriver, att man vill åka tillbaka. Det ger en större mening att kunna hjälpa till. De här småsakerna i vardagen blir så små, man får verkligen perspektiv på livet.

Hon är tydlig med att hon inte hade åkt tillbaka till Ukraina om hon inte hade känt att de gjorde nytta, om hon hade känt sig i vägen.

– Men jag kände verkligen att vi behövdes och vi behövs fortfarande. De som står här vid gränsen och fraktar och sorterar, det är inte de stora organisationerna, det är privatpersoner.

Hur mår de volontärer du har träffat på plats?

– De är trötta. Det är ganska tungt att lasta om varor. Jag var på ett center strax innan Lviv idag och hon som driver det berättade att alla där kommer att stanna tills centret bombas om det behövs. Jag tänkte på mod och stolthet. Hon pratar så varmt om sitt land och det här centret. Det finns en otrolig värme och stolthet i vad de här människorna gör.

undefined
"Ett mottagningscenter inne i Ukraina. Varje dag kommer närmare 200 kvinnor och barn hit. Hit kommer de som är på flykt från de södra, östra och norra delarna av landet. Här får de 'kit' med förnödenheter, så pass att de ska klara sig i skyddsrummen ett par dagar. Ingen får bo kvar, för den platsen finns inte", berättar Elin Pettersson.

Under onsdagen den 22 mars när vi hörs igen är Elin Pettersson tillbaka i Sverige. Hon har precis lämnat Nynäshamn och i tre bilar har den svenska konvojen med sig tolv flyktingar och en hund. De hämtades i polska Warszawa där den svenskbaserade organisationen A demand for action hjälpt dem från de hangarer där tusentals flyktingar samlats.

– Det är som förvaring, det är känslan. De har bara tältsängar och det är så lång kö till duscharna att många duschar mitt i natten. Många är också papperslösa. Det är verkligen fruktansvärt, säger Elin Pettersson.

Där fick hon kontakt med en kvinna och hennes tioåriga dotter med svår autism. Elins dotter också har autism och hon känner direkt att hon behöver hjälpa till. Efter en lång rundringning hittar hon ett familjehem för flickan och mamman i Sverige.

undefined
"Jag träffade ett ukrainskt äldre par med en äldre hund och en äldre bil vid gränsen. De log mot mig. Jag hittade dem sedan på motorvägen till Warszawa körandes i 70 kilometer", berättar Elin Pettersson.

Hur mår du nu?

– Jag känner nu att jag är ganska trött, mentalt trött. Nu tror jag inte att jag kommer att åka tillbaka på ett tag. Jag tror att man behöver ta en paus för att orka. Jag har hört fler säga att volontärerna tar slut av utbrändhet eftersom behovet av hjälp tar aldrig slut. Det kommer att finnas hjälpbehov i Ukraina under en lång tid framöver. Det är flera städer som inte ens finns kvar.

Snart får Elin Pettersson komma hem till sin egen familj. Men först, efter att de har lämnat av barnet och mamman på familjehemmet, styr hon kosan mot sin egen mamma.

– Då får hon ta hand om mig, då är cirkeln sluten.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!