"Från början var det lite obehagligt att börja dansa. Jag kommer ju från epa-Vingåker där man ska vara manlig. Men vi hade världens finaste danslärare som lärde oss var man ska ha sin vikt. Och det kan jag ändå plocka ifrån idag", säger Edvin Bergsland om musikutbildningen på gymnasiet.
Ute på gården där Edvin Bergsland växte upp, strax utanför Vingåker, sliter både hans pappa och farfar med att lägga trall till altanen. Själv trivs Edvin bättre med en gitarr i handen än en hammare. Det har han vetat länge.
– Jag har hållit på sedan jag var barn. Vi spelade punk på fritidsgården i Vingåker när jag var 11. Jag hittade hem när jag började spela och nu är jag 25. Det är riktigt fett, det gör en väldigt tacksam, säger han.
Den unge Edvin var rätt blyg och höll sig för sig själv. När han gick i femman på Hansjöskolan, numera Slottsskolan, placerade läraren honom bredvid en mer utåtriktad kille som spelade gitarr.
– Han frågade om jag ville vara med och spela för de hade ingen basist.
Snart nog hade han lärt sig att hjälpligt ta sig igenom "Seven nation army" och var redo för att spela med bandet, som då hette Zeven Zeas, på skolavslutningen.
– Sen började alla ropa "en gång till" så vi körde den igen. Jag hade stora blåsor på fingrarna som sprack och det var blod på basen, minns han med ett leende.
Men skam den som ger sig. Han började spela alltmer och plockade med tiden även upp gitarren och började sjunga i bandet – mest för att ingen annan vågade.
– Vi spelade ganska länge och mot slutet lät det ganska bra. Men vi släppte aldrig något.
Inför gymnasiet flyttade Edvin till Norrköping med sin dåvarande flickvän för att plugga musik. Där upptäckte den forne punkaren både popmusiken och ett nytt musikaliskt projekt.
– Jag hittade en identitet i musiken som var något mer än bara en arg tonåring. Jag började skriva musik på svenska och jag och mitt ex startade ett band med några klasskompisar som hette Norra Promenaden. Det var första gången jag kände att det här kanske kan bli nåt. Vi spelade på en del popfestivaler.
Men bandet lades ner i samband med att förhållandet sprack och han började istället satsa på en karriär som soloartist.
Edvin började spela på sin pappas gamla akustiska gitarr som fortfarande står mot väggen i barndomshemmet.
I samma veva började Edvins intresse för körsång att ge oväntad frukt. 2017, medan han fortfarande bodde i Vingåker, ledde han Joyvoice-körer både där och i Katrineholm.
– De har inga noter så folk som inte är vana att sjunga kan också vara med, man lär sig genom att få ljudfiler med sin stämma. Det var nåt som tilltalade mig med det. Det var som att göra musik i datorn, fast live. Jag fick verkligen upp ögonen för kör och att göra saker i grupp.
Väl i Norrköping fortsatte han att vara körledare två gånger i veckan och förra året hörde de av sig från Joyvoice. De sökte sångare som skulle spela lärljungar i musikalen Jesus Christ Superstar för ett par shower på Dalhalla i Rättvik. Där fick han uppträda tillsammans med Linus Wahlgren och Peter Stormare.
Ensemblen bakom Jesus Christ Superstar i full mundering. Edvin Bergsland är nummer fyra från höger.
– Det är en ganska mastig story. Peter Stormare kommer in som Herodes och har en stuntman som gör volter, sen tar de in Jesus och piskar honom, så kontrasterna gör att man nästan får ont i magen av det.
I juni spelades föreställningen på Dahlalla igen och förutom att reprisera sin medverkan där blev Edvin också tillfrågad om att vara med i den stora kören på föreställningen Champions of rock, som baseras på Queen-låtar.
– Jag var nog med på sex av turnéstoppen för Champions. I Globen när vi körde "We will rock you" ställde sig alla upp och stampade. Det finns en sjuk kraft i musiken som är väldigt svår att ta på, och man kommer på att det här är anledningen till att jag gör musik.
Edvin Bergsland på Dalhalla, bredvid medspelaren Peter Stormare, som är Kung Herodes i föreställningen Jesus Christ Superstar.
Just nu satsar Edvin stenhårt på sin egen musik, men har samtidigt inte stängt dörren till att göra fler shower och musikaler.
– Målet är att få spela live för folk som kommer dit för att de vill höra min musik, det är drömmen. Men sen om såna här gig dyker upp så gör jag det. Det är fruktansvärt kul, och det är något med att vara med i en enhet och inte vara i fokus själv. Det är en fin gemenskap i det, man är som en organism där alla tillför sin lilla del, säger han.
Han är också medveten om att det inte är en lätt bransch att ta sig fram i, och att det sällan blir exakt som man förväntar sig.
– Den här branschen är så jäkla konstig, rätt som det är kommer någon och frågar om man vill hoppa på ett projekt. Det som spelar roll är att känna folk och då behöver man vara trevlig och göra massa saker. Man utvecklas av varje grej och det är att det är så oförutsägbart som är kul!
Och Vingåker – det är fortfarande hemma.
– Det är här jag laddar batterierna. Jag ska också vara med och sjunga på Pride i Vingåker. Jag gillar verkligen vad Vingåker gör med kultur. De kör in i kaklet varje gång de gör något, och det är inte lätt på mindre ställen.