Det finns barn vars högsta dröm är en studsmatta till tomten eller en egen surfplatta. Sen finns det vars innersta längtan är att äntligen få kalla Sverige sitt eget land och känna sig välkommen på riktigt.
Till dem hör systrarna Shahayegh, 13 år och Melika, 9 år. De bor tillsammans med sin pappa Ghobad och mamma Fariba i Vingåker och ovissheten är familjens ständiga följeslagare. Den skuggar deras vardagsliv.
- Vingåker och Sverige är hemma för mig. Aldrig i livet att jag vill tillbaka. Alla andra barn i skolan har uppehållstillstånd och när de frågar oss vill jag bara byta ämne för det är för svårt att prata om! säger Shaghayegh tyst.
Skulle de skickas tillbaka till Iran väntar ett liv i slöja där de alltid måste säga att de är muslimer om någon frågar.
2006 kom hennes pappa Ghobad Najafi till Sverige på flykt undan en regim som förföljt honom sedan han bara var ett barn. Som kurd i nordvästra Iran slets hans uppväxt sönder av krig och konflikter och ständig flykt.
1979 när Iran omvandlades till en islamsk republik flydde Ghobads familj till Irak eftersom hans far stred mot regimen. Som 13-åring i början av 90-talet återvände Ghobad själv till Iran när Gulfkriget utbröt. Han sattes i skyddshäkte och det tog dagar innan han fick återse sin farmor.
- De ville veta hur jag tagit mig över gränsen, vilka mina föräldrar var och vad de gjorde. Jag sa att jag bara var ett barn, men de slog mig och fortsatte förhöra mig. De bara slog och slog och jag grät och ville dö, berättar han.
Under två års tid hämtades han gång på gång till förhör. Säkerhetspolisen försökte fresta tonåringen Ghobad med en ny cykel och skolgång om han bara röjde sina föräldrar.
Tillsammans med farmor bodde han i ett ruckel på gränsen mot Irak. Tolv personer samsades i det gamla vapenförrådet beläget under mark.
Den ständiga övervakningen gjorde att han inte kunde kontakta sin mor och far. Först efter fyra år fick han veta att de var i trygghet i Sverige och de kunde nå varandra över telefon.
- De trodde jag var död och ställde en massa frågor så de verkligen skulle veta att jag var Ghobad. Jag grät så mycket att jag knappt kunde få fram ett ord.
Efter militärtjänsten fick Ghobad pass och ville åka till Stockholm och familjen.
De regimtrogna var fullt medveten om föräldrarnas exil och när han sökte visum krävdes det att han först skulle vara gift. Ghobad och Fariba gifte sig men det blev ändå avslag på avslag.
Att de båda tillhör den fredliga religionen Yârsân försvårade ytterligare. De fick ljuga och säga att de var muslimer, konfronterades med frågor om koranen och fick inga jobb på grund av sin religion.
Ghobad är musiker och fick sin utrustning beslagtagen upprepade gånger. Att spela på fester var det enda sättet han kunde tjäna lite pengar.
- Kvinnor och män fick inte vara i samma rum så jag stod i köket och sjöng och sen fanns kvinnorna i ett rum med en högtalare och männen i ett annat. Utanför stod vakter för att varna om polisen skulle komma.
År 2000 föddes dottern Shaghayegh och 2004 kom hennes lillasyster Melika. De ständiga trakasserierna och maktdemonstrationerna från de regimtrogna var en del av tillvaron.
- Jag var en främling i mitt eget land och ständigt rädd för polisen. Jag levde som en papperslös i Iran trots att jag är född i landet, säger han.
2006 fick han sitt visum och flydde till Sverige. I Stockholm var han ett återkommande inslag på Newroz TV, en tv-station som sänder via kurdiska kabelkanaler. Ghobad ledde även regimkritiska demonstrationer utanför den iranska ambassaden.
2009 återförenades äntligen familjen i Sverige. Flickorna har under åren rotat sig i Vingåker och de går båda på Sävstaskolan.
Som asylsökande har du inte rätt att arbeta och hyran och de knappa 2- 000 kronor de får i månaden från Migrationsverket räcker inte långt.
Räddningen är en svensk familj som klivit in som faddrar åt familjen Najafi och stöttar dem. De har blivit en extra mormor och morfar åt barnen.
Kvinnan i familjen vill inte träda fram med namn, men är skarpt kritisk till den långsamma asylprocessen.
- Man blir både ledsen och förbannad för hur det är. Ghobad var här i fyra år utan att få besked och i stället får man ta hit två små barn som har rotat sig och blivit svenska. Ett halvårs utredning borde räcka i asylärenden! säger hon.
- Det hade räckt med ett ja eller nej, inte ett kanske i åtta år. Det är svårt för Fariba eftersom flickorna har glömt sina hemspråk persiska och kurdiska och förlorar sin kultur. De vägrar prata något annat än svenska, konstaterar Ghobad.
Per Skogfeldt är diakon vid Nävertorpskyrkan och har engagerat sig i familjens öde. Han är skarpt kritisk till Migrationsverkets handläggning.
- Besluten är godtyckliga. Det finns familjer i grannskapet i samma situation som har fått stanna. Det är förenat med livsfara för Ghobad och familjen att återvända. Kontrollen är som den i gamla Östyskland.
Det sista avslaget från Migrationsverket som har kommit innebär ständig oro över att bli tillbakaskickade. Hoppet står till rådgivningsbyrån i Stockholm där jurist Bo Johansson arbetar med deras fall.
- Jag är jätterädd för att åka tillbaka. Som politisk flykting kommer jag att först hamna i fängelse och sen avrättas, säger Ghobad tyst.