Resan var bokad långt innan oroligheterna utbröt i landet och förutsättningarna för vad som skulle vara en trevlig långweekend i en ny och spännande stad hade ändrats många gånger.
Med en icke ombokningsbar och sedan länge betald flygbiljett samt faktumet att Utrikesdepartementet tagit bort sin avrådan för resor, åtminstone till den ukrainska huvudstaden, bar det ändå av.
När jag kommer till ett land som jag aldrig har besökt är det ofta de där första intrycken som jag minns bäst och som etsar sig fast i minnet. Det kan vara dofterna som slår emot mig när jag går av planet, folkmyllret på flygplatsen eller synintrycken under taxiresan från flygplatsen. Det starkaste minnet från Kiev är hur taxibilen på väg till hotellet stoppas av en uniformerad aktivist, beväpnad med en hemmagjord batong, som granskar oss noga innan vi får tillstånd att köra genom en av de många barrikaderna på självständighetstorget Maidan.
Det är först då som jag på allvar förstår vad som har hänt och vad som händer. Det här är på riktigt. Det här är allvar. Det här händer nu. Det är inte på tv.
Efter incheckning på Hotell Ukraina, som för övrigt har mest internationella journalister som gäster för närvarande och knappt en enda turist, tar vi våra första steg ner på Maidan. En plats som för mig redan känns mycket välbekant efter att ha sett den hemma i tv-soffan otaliga gånger de senaste månaderna.
Barrikaderna av skrot, bildäck och gatstenar är kvar. Som en sorglig fond mot självständighetstorget syns det eldhärjade och utbrända fackföreningshuset. Kvar är också tälten där Euromaidan-aktivisterna fortfarande bor. Aktivisterna, som är klädda i allehanda varianter av kamouflagefärgade uniformer, är beväpnande med tillhyggen som järnrör och hemmagjorda spikklubbor. De sitter vid sina tält, lagar mat, sover och samlar in pengar från förbipasserande. Stämningen är numera lugn på Maidan och i stället för aggression kan den nästan liknas med en festival.
Vid scenen på torget, där vi på tv för några månader sedan såg tiotusentals personer samlas för att lyssna till brandtal och skandera sitt hat mot den förre presidenten Viktor Janukovytj, står ett krucifix. Ortodoxa präster leder dagliga böner härifrån som lockar både troende aktivister och vanliga Kievbor till bön.
Det som vittnar om det fruktansvärda som hände här är porträtten, ljuslyktorna, blommorna och radbanden som hängts upp här och var på torget till minne av det 100-tal personer som dödades när sammandrabbningarna blev som värst i Kiev, många av dem skjutna till döds av prickskyttar. Det är kusligt och sorgligt att se dessa ansikten. Många av männen på bilderna var mycket unga när de föll offer för en gevärskula. Det är omöjligt att inte bli berörd.
Lika kusligt är det att sitta i de bekväma länsfåtöljerna i Hotell Ukrainas lobby. Jag minns bilderna som togs här för bara några månader sedan då hotellets blanka marmorgolv användes som ett tillfälligt bårhus. Bilder av hur döda människokroppar, övertäckta med vita lakan där blodiga fläckar här och var trängt fram genom lakansväven, lagts i rader på samma marmorgolv samtidigt som en ortodox präst bad böner över de mördades själslösa och jordiska kvarlevor.
Barrikaderna och Euromaidan-aktivisterna ska vara kvar på torget till presidentvalet har ägt rum i slutet av maj, får vi veta. "Vad händer efter valet då?" frågar jag flera personer. Jag får samma korta svar. "Det vet vi inte".