På surfplattan syns en satellitbild på ett kvarter i staden Dariya, strax utanför Syriens huvudstad Damaskus. Hus, gator och gröna träd syns tydligt.
Det här var det syriska parets hem. Kvinnan som håller i surfplattan byter bild till en annan satellitbild.
– Den första bilden är tagen för två år sedan. Den här är tagen sex månader senare på samma ställe, berättar hon.
Av parets hus finns ingenting kvar. Detsamma gäller grannhusen och träden. Allt är, bokstavligt talat, jämnat med marken. Det är svårt att se om det ens finns några ruiner av husen kvar.
– Armén förstörde allt. De brände huset och rev det sista med bulldozers. Det finns ingenting kvar. De ville inte ha byggnader här, det finns en militärflygplats i närheten, fortsätter hon.
Kvinnan och hennes man vill inte ha sina namn med i tidningen. De vågar inte heller visa sina ansikten på bild. Anledningen är rädslan för vad som kan hända deras släktingar som finns kvar i Syrien.
– Två av mina bröder sitter i fängelse sedan några år tillbaka. De fängslades av regimen och vi har inte hört något från dem sedan dess. Jag vet inte ens om mina bröder är vid liv, säger han.
De lämnade sin hemstad i slutet av 2012.
– Då hade de släppt ner bomber över staden i sju dagar. Vi gömde oss under jord men insåg att vi var tvungna att ta oss till ett annat ställe. Vi gav oss iväg på natten. Det låg döda kroppar på gatorna, fortsätter han.
Första anhalten för fyrbarnsfamiljen var Damaskus där de stannade i två månader för att förbereda resan till Libanon.
– Men situationen var väldigt svår i Libanon, det är mycket flyktingar där.
Familjen reste med flyg till Alexandria i Egypten, men situationen där var långt ifrån bra heller.
– Min man kunde inte få jobb där och barnen mådde inte bra, säger kvinnan.
De tog beslutet att göra den farliga resan till Europa över Medelhavet. Elva dagar i en gammal träbåt tillsammans med cirka 500 andra flyktingar. Kvinnan ställer sig med armarna vid sidorna för att visa hur trångt det var på båten.
– Jag fick sitta på huk med mina fyra barn nära mig. Vi kunde inte sova och de grät hela tiden. Det fanns inte tillräckligt med mat och vatten ombord. Tre män som var med på båten dog under resan.
– Vi drev runt på Medelhavet, men hittades till slut av Röda korset.
Väl i Italien togs de om hand, fick medicin och mat. Efter två veckors förberedelse reste de med bil genom Europa till Sverige.