– Det som gör mig argast är att ingen informerar mig, säger Mimmi.
Det var fortfarande mörkt när hon kom till Ica Cityhallen för att städa, på morgonen fredagen den 18 mars.
– Jag var där strax före fem på morgonen, som vanligt. Jag var helt ensam. De tog mig redan på gatan, vid bilen. De kom springande från gränden, jag hörde gruset rassla under deras skor, säger hon.
Det var några unga, maskerade män som grep tag i hennes kläder och krävde att hon skulle låsa upp dörren till mataffären.
– Min första tanke var att om jag håller mig lugn kommer jag härifrån. De slet i mina kläder och skrek "öppna dörren". Jag sa att de skulle ta det lite lugnt. Vi gick in på lagret. De vände på mig och skrek "var är pengarna?" De höll vapen mot halsen på mig.
Mimmi, som egentligen heter något annat, kunde inte komma åt några pengar. Det insåg rånarna snart och i stället slog de sönder hyllorna där cigaretterna förvaras. De gick också in i posthanteringsrummet och letade bland paketen.
– En sa att han var tvungen att binda mig. De drog åt buntband runt handlederna och fötterna på mig och knuffade omkull mig på golvet. Jag kunde inte ta emot mig när jag ramlade, jag slog axeln. Det var ganska mycket våld vid kassan och entrén. De drog i mig, slet mig längs golvet i armen som var bakbunden. Jag fick blåmärken på armarna och höfterna och knäna.
En av rånarna stannade kvar hos Mimmi och när hon bad att få sätta sig upp drog han upp henne. Hon upplevde den personen som något äldre och lugnare än de andra. Han sa åt henne att vara lugn och att inget skulle hända henne.
– Vid ett tillfälle riktade tre av dem vapnen mot mig, men jag stängde av mot slutet, jag orkade inte ta in mer.
När rånarna lämnat butiken fick Mimmi tag i sin jacka, där hon hade mobilen. Trots bakbundna händer lyckades hon ringa sin chef, men i samma stund kom en vaktmästare, som mött rånarna utanför butiken. Den påse där rånarna lagt de stulna cigaretterna hade gått sönder och cigarettpaketen spreds över lastkajen när han kom. Vaktmästaren ringde polisen och hjälpte Mimmi att komma loss. Buntbanden hade suttit så hårt att hennes händer var blå.
Direkt efter händelsen bestämde sig Mimmi för att vara tillbaka på jobbet på måndagen. Redan samma dag som rånet skedde var hon tillbaka i butiken.
– Alla cigaretter låg kvar ute på lastkajen. Det var jobbigt. Efter någon vecka försökte jag stå vid kassan där allt hände, men när en kund skakade ut sin påse med en smäll, precis som rånarna gjorde när de skulle plocka i cigaretter i påsen, fick jag springa ut ur butiken.
Hon berömmer Ica-personalen, som hon tycker gett henne fantastiskt stöd och är observanta på hur hon mår. Ica centralt ordnade kontakt med en psykolog åt Mimmi, som hon fortfarande samtalar med. Nu har affären också anställt väktare, som är med när Mimmi kommer på morgnarna. Den första veckan efter händelsen var en kollega med henne på jobbet.
Från företaget där hon är anställd har hon också fått en del stöd, säger hon, men Mimmi är kritisk till att hon, som brottsoffer, inte fått någon information efter händelsen, annat än från andra som läst tidningen och lyssnat på radio.
Efter förhör på Vingåkers polisstation själva råndagen har hon inte pratat med polisen mer.
– Jag fick reda på att de gripit fyra personer från folk som läst det i tidningen. Jag hade velat få information från polisen, inte från Ica eller från min arbetsgivare. Brottsofferjouren ringde samma dag som det hände, men det ringde hela dagen och jag var inte mottaglig då.
Nu, sex veckor senare, tror hon att beslutet att gå tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt, var rätt.
– Annars hade jag ju bara skjutit upp allting.
Hon har inte haft svårt att sova efter händelsen och hon är inte rädd, säger hon.
– Men jag är mer vaksam. Vissa situationer är jobbiga, att möta folk med luvor, eller när någon går i grus.
Precis när något stort hänt, säger Mimmi, hör många av sig. Men sedan tystnar telefonen.
– Jag skulle vilja att fler tog telefonen och ringde och frågade hur det är med mig, också nu, säger hon.
Något rättegångsdatum är ännu inte satt och Mimmi har inte funderat på vad straffet kan bli, om de misstänkta personerna döms.
– Jag kan inte känna någon hämndlystnad. Men jag hoppas att de lärt sig en läxa. Folk säger att det är synd om dem, att de är barn. Men barn binder inte och hotar inte andra människor. De tog min trygghet, de måste ta sitt straff.