"Jag ska inte säga att vi blev lurade att ersätta pianot med flygeln, för pianot behövde ändå uppgraderas och vi blev nöjda med köpet, men vi blev definitivt övertygade att välja en flygel istället", berättar Erik Andersson om uppgraderingen från barndomens piano.
Det första man möts av i Erik Anderssons barndomshem är en blank flygel, centralt placerad i vardagsrummet. Från villan i Vingåker har 19-åringen pendlat till Norrköping och De Geer-gymnasiet, där han har fördjupat sig i orgelspelandet under gymnasietiden. Men nu är det slutpendlat för Eriks del – i augusti flyttar han till Stockholm för att gå kandidatprogrammet i kyrkomusik vid Kungliga musikhögskolan.
– Jag sökte bara en högskola och hoppades på att komma in. Främst för att Kungliga musikhögskolan ligger närmast, men också för att jag inte orkade inte åka till Malmö och Göteborg för att göra antagningsprov där. Det kanske var dumt att bara söka en skola, men å andra sidan så kom jag ju in, säger han.
Själva ansökningen var dock inte så "bara". Antagningsprocessen ställer stora krav på sökandena, och just kyrkomusikerna måste visa prov på breda kunskaper. Erik Andersson behövde förstås visa sina färdigheter i huvudinstrumentet orgel, men även sina kunskaper i sång, piano, dirigering, musikteori och att ackompanjera kör.
– Så det var en lättnad att jag kom in!
Erik hävdar att han främst spelar efter noter och inte på gehör, men när väl han sätter sig vid flygeln sveper fingrarna vant över tangenterna, i en rasande fart och utan stöd från noterna. Som åskådare är det svårt att greppa hur det är möjligt att öva upp muskelminnet så väl. Musiken är förtrollande att lyssna på, men vad var det som fick Erik att fastna för orgeln?
– Första året gick utvecklingen så fort, man kan se på inspelningar hur mycket jag lärde mig från ett år till ett annat, säger han och fortsätter:
– Sen fick jag reda på att det finns ganska säkra karriärmöjligheter inom orgelyrket. Om inte den möjligheten fanns, är jag inte helt säker på att jag hade fortsatt med musik.
Utan stöd från noter bränner Erik Andersson av en mindre pianokonsert, utan minsta antydelse till ansträngning. Det är som att musiken sitter i hans fingrar.
Utöver viljan och intresset, har Erik dessutom absolut gehör – förmågan att direkt identifiera vilken ton man hör. För att illustrera sjunger Erik en ton, och utan att ens behöva titta på flygeln hittar fingret tangenten som ger ifrån sig samma ton. En otrolig förmåga kan tyckas, men Erik är mer tveksam till det absoluta gehörets påverkan på hans karriärval.
– Jag behöver inte lyssna på ett stycke ton för ton, utan jag hör hur tonerna relaterar till varandra. Men egentligen hjälper det inte alls.
När Erik Andersson väljer ett stycke att imponera med, blir det Chopin. Kompositörens stycken är på samma gång inspirerande och utmanande, men håller ett lagom tempo. För det otränade örat går det förstås väldigt fort.
Erik har spelat piano sedan han var tio år gammal, och i 13-årsåldern sadlade han över till organist. Då fick han dessutom en egen nyckel till Västra Vingåkers kyrka, där han kunde komma och gå som han ville.
– Jag kände inte att jag stördes av kyrkobesökarna, snarare tvärtom. Jag ville inte störa någons "moment" i kyrkan. Det var skönt att jag fick den möjligheten att öva, säger han.
Sedan dess har han hela tiden vetat att det är den här vägen han ska vandra, att målet är att bli kyrkomusiker. Att ha planen klar för sig har aldrig känts som en tvångströja för Erik. Istället har varje övningstillfälle, varje konsert, varit ett steg närmare drömscenariot.
– Målet är på något sätt att bli sin egen lärare, att bli så bra att man kan rätta till sina egna misstag och hela tiden utvecklas. Men visst kan jag gå från en konsert och känna mig nöjd, att det här gjorde jag bra, säger han.